Ciao från Sicilien, del 2 (Occhipinti, Taormina och Etna)

Det verkar ärligt talat inte spela någon roll hur mycket man reser, att välja boende känns ändå ofta som en enda stor lottdragning. Nu sitter vi till exempel mitt ute i ingenstans, på en blöt bondgård, efter att ha kört vår pyttelilla hyrbil genom vägar som mer är anpassade till traktorer. Tydligen ska vi vara vid Etnas fot, men det är svårt att säga då molnen ligger täta över det som påstås vara den mäktiga vulkanen. 

Vi har i alla fall pool! Fast den ser ut att ha möglat eventuellt. 

Skämt åsido, det här är ett mysigt ställe ändå, och säkert supermysigt när vädret är bra. Det lufsar runt en stor, snäll varg (kan vara en hund) som heter Max på gården, vi bor bland vinrankor, hästar, gäss och grisar, och i går blev vi bjudna på en brakmiddag utan dess like. Förrätter, fler förrätter, två olika sorters pasta, varmrätt, efterrätt, vin, grappa och limoncello. Jag är helt enkelt bara lite frusen och gnällig. Under lågsäsong blir det ju lite så här, man vet inte alltid vad man får förrän man får det. 

Dessutom kommer vi hit efter två kalasboenden. Efter Catania och Syrakusa fortsatte vi längs Siciliens södra kust till Ragusaprovinsen. Mitt mål här var, lite i hemlighet, Arianna Occhipinti, som gör ett av mina absoluta favoritviner: SP68 (döpt efter vägen utanför vingården). Men genom en snygg manöver, det vill säga genom att locka med ett supermysigt boende i krokarna, som drivs av Ariannas syster Fausta, lyckades jag lura med mitt resesällskap på planen. 

Ingen kan vara missnöjd med det luret. Baglio Occhipinti är ett av de mysigaste ställena jag har bott på.

Drömmigt, va? Rummet var fantastiskt med utsikt över vinfälten, både frukost och middag bjöd på suverän mat och mysigt fix runtomkring (solig trädgård på morgonen, brasa och levande ljus på kvällen) och hela vistelsen gav ett allmänt gudihimmelenvadjagbehövdedethärzentillstånd. 

Och jag fick min vinprovning!

Vi hann också med en dagsutflykt till den vackra kalkstensklippan Scala dei Turchi utanför Agrigento. Så här fräsigt ser det ut där:

Det enda man möjligen kan invända något mot är Baglio Occhipintis ”matlagningskurs”. Kocken Sebastiano är toppen, det är inte det. Men att betala 25 euro för att i huvudsak skala och hacka grönsaker till en middag som man själv ska äta OCH betala 40 euro ytterligare för, är verkligen en smula märkligt. Visst lärde jag mig säkerligen något, men någon vidare kurs var det ändå inte tal om. 

Nåja, lite slöseri på pengar. Men att laga mat är alltid kul så ingen större skada skedd. 
Vidare åkte vi till Taormina, som på förhand var det enda ställe på Sicilien som vi INTE skulle åka till. Turistmagneten på öns östkust lockade inte, men där hamnade vi på något sätt ändå. Och faktiskt så var det inte så illa som vi befarat. På sommaren är jag säker på att det för en agorafob som jag är en helt osannolikt stressig plats att vara på. Och även nu fick jag panik av att köra bil på de trånga, enkelriktade kringelikrokvägarna längs berget. Men ändå var det, så här några veckor innan högsäsongen drar igång, nästintill trivsamt.

Att hitta prisvärd mat var dock nästan omöjligt. Vi åt ingen vidare mat, med ett riktigt bra undantag: precis utanför den västra porten, Porta Catania, ligger restaurang Malvasia. En sen kväll, vid 22-tiden, var Taormina i princip helt dött. Men på Malvasia var det knökfullt. Och maten var både billig och supergod. Deras ravioli med pistagenötter och räkor var, tror jag, den godaste ravioli jag ätit. 

Och så boendet då. Villa Schuler är ett ganska klassiskt hotell, men med flera saker som gör att det sticker ut. 

1. De parkerade bilen åt en i sitt garage. Attr slippa detta sänker stressnivån med i runda släng en miljard procent. 

2. Läget är strålande, med utsikt över havet åt ena hållet, och med ett par trappor upp till kärnan av Taormina åt det andra. Och en trädgård med sköldpaddor!

3. Frukosten är briljant. Den serveras på en terrass med otrolig utsikt, och man får välja vad, och hur mycket man vill, ur en rejäl á la carte-meny. Ät gott tills du skäms, alltså. 

Andra saker att tipsa om från Taormina: ta en promenad upp till Castelmola. Men underskatta inte hur högt och långt bort det ligger. Vi, eller snarare jag, tänkte att det nog går på tjugo minuter, en halvtimme max. Det tog jättelång tid. Och var jobbigt. Men fin utsikt! Och på toppen kan man belöna sig med god lunch på La Taverna dell’Etna. 

Två nätter i Taormina fick dock räcka. Etna kallade. Eller, ja … vår halvplan att eventuellt bestiga vulkanen gick ju ganska snabbt i stöpet när vi, som några tölpar till amatörer, förstod att det visst var minusgrader på toppen och inte aktuellt att ta sig upp i gympadojor.

Sånt är livet och istället tog vi vår puttenuttbil så högt vi kunde på Etnas nordsida, till Piano Provenzana, för att kolla in Etnas topp. Där fann vi kyla, en parkeringsplats, en massa stelnad lava och … dimma. Etnas topp fanns ingenstans att skymta. 

Så vi gjorde det enda vettiga och åkte ner för att dricka vin. På Tenuta di Fessinas vingård togs vi varmt, och på kort varsel, emot för en rundtur med efterföljande vinprovning. Exakt vad vi behövde!

Nu börjar det närma sig slutet på Sicilien-resan. Tre nätter återstår och det lutar åt två nätter i Cefalú och en i Palermo.

Räknar med ett avslutande blogginlägg efter det.