Ciao då Sicilien, del 3 (Cefalú och Palermo)

Det här inlägget kom av sig, av förklarliga skäl. Med bara ett drygt dygn kvar av resan, precis anlända i Palermo och på väg att gå ut för att se oss omkring i staden, kom flashar och pushnotiser om vad som precis hade hänt på Drottninggatan.

Jag har därför inte varit särskilt intresserad av att blogga om semester och mat den senaste tiden. Nu, när man på något märkligt sätt ändå har börjat smälta det som hände här hemma, så ska jag lite kort försöka slå ihop den här Sicilientrippen.

Palermo – överskattad mat

Vi kan börja med Palermo, mest för att det något överraskande inte fanns så mycket av intresse i matväg där. 

Gatumaten i Palermo hyllas kors och tvärs. Antingen hade vi rejäl otur eller så är ryktet om dess förträfflighet betydligt överdrivet. Trots vårt generella motstånd till guidade turer bestämde vi oss för att haka på Streat Palermo. Vi gjorde det dels för att vi hade en så otroligt överraskande positiv upplevelse av en liknande tur i Vietnam (läs om det här), dels för att Streat Palermo hade fått otroligt bra recensioner. Vi kunde faktiskt inte hitta en enda kritisk kommentar.

Tråkigt nog var det inget vidare.

Vår guide hade kanske bara en dålig dag, men hon kändes varken inspirerad eller intresserad utan gick vad det verkade mest på autopilot när hon visade oss ”Palermos bästa gatumat”. Citattecken eftersom maten kan sammanfattas med ett … mjäh. Det ÄR gott med arancini (friterade risbollar fyllda med köttfärssås), men inte SÅ gott. Och det var ändå det klart godaste på hela promenaden. I övrigt åt vi friterade kikärtsplattor (panelle), friterade potatiskroketter (crocchè), en tråkig fluffig pizza (sfincione) och friterade inälvor (frittola). Men inget smakade mer än … mjäh.

Sfincione – siciliansk pizza.

Arancini, panelle och crocchè i Palermo.

Det som är tråkigt med den här gatumaten är att det är så mycket samma: kolhydrater på kolhydrater på kolhydrater. Bröd, ris, kikärtor, mera bröd och lite citron på toppen. Som att det inte är tungt nog brukar palermitanarna dessutom stoppa nämnda panelle och crocchè i en fralla.

Det är inte rimligt.

Palermos mest ökända rätt fick vi också testa: pane ca’ meusa är något så utsökt som en macka fylld med kalvmjälte (och lite lunga). Det var inte så fruktansvärt som det kan låta men inte heller utsökt. Det var … mjäh.

Pani câ mèusa, macka med mjälte, i Palermo.

Det hela avslutades med en ”picknick” inne på en murrig bar. Vår guide hade köpt med sig lite oliver, ost, nötter och bröd och dukade upp på bardisken. Till detta fick man prova ett av tre söta viner (bland annat Siciliens mest kända: marsala) medan man stod och försökte konversera med övriga turdeltagare.

Allt som allt var det fyra bortslösade timmar, som dessutom kostade ganska mycket pengar. Gör något bättre av er tid i Palermo.

Ristorante La Brace

Maten i Cefalù var desto bättre. Både generellt sett – vem tackar till exempel nej till pizzalunch med ett par Birra Moretti på kanten av en pir en solig vårdag (se bilden högst upp)? – men också när det gällde topparna. Framför allt en restaurang, som vi hade blivit tipsade om, var verkligen värt ett besök.

På Ristorante La Brace finns omkring tio bord. Antalet som jobbar: 2.

I köket står en kvinna som lagar all mat, diskar all disk. På golvet springer hennes son mellan borden och rafsar ner beställningar, medan modern skriker på honom från köket.

Restaurangen är jättemysig, och maten är fantastisk. Den ser inte det minsta prålig och piffig ut, men smakerna är något extra.

Jag åt en kaningryta i marsalasås som jag fortfarande tänker på, och Lisas köttrulader var närapå lika goda. Vår tallrik antipasti, med lite ditten och datten från takten (aubergine, salami, skinka, ost, oliver, caponata etc), såg minst sagt rustik ut, men var den klart godaste av detta slag som vi fick på hela resan.

Smått och gott på Ristorante La Brace i Cefalù.

Involtini di carne, köttrulader, på Ristorante La Brace i Cefalù.

Kanin i marsalasås på Ristorante La Brace i Cefalù.

Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer om Sicilien. Ett recept med inspiration från resan blir det säkert framöver, men i övrigt nöjer jag mig så här.

Ciao då, som man säger.