"The best way to cook a squid is either one minute or one hour, nothing in between. Otherwise it will be completely inedible."

"Man blandar inte fisk och korv."

Det första citatet, om bläckfisk, tillskrivs den världsberömda franska kocken Raymond Blanc, och visst är det något man älskar med (franska) kockars orubbliga principer, oavsett om de bygger på mångårig kunskap eller bara på larviga generaliseringar? Dessa ”sanningar” är så klart inte så absoluta som Blanc och andra köksmästare vill låta en tro, men jag väljer ändå oftast att lägga mitt kritiska öga åt sidan och köpa konceptet rakt av. Vive la France.

Det andra citatet, om bläckfisk (och korv), kommer från min sambo. Och … ja. Bry er inte om henne. Nu lagar vi bläckfisk och korv.

Först ska ni få ett kokbokstips. Sedan ska ni få ett recept på sashimi.

Mathias Dahlgrens ”Hemkunskap” är precis en sådan bok som jag gillar. Bra recept så klart, men framför allt små tips och tricks från någon som verkligen vet hur man lagar mat. Jag menar, vem älskar inte tips och tricks?
Det finns i princip bara en typ av riktigt klickjagande rubriker som jag alltid faller för, och det är rubriker av typen ”Så brer du kallt smör på rostat bröd”.

Särskilt mycket älskar jag kapitlet där Dahlgren listar mer eller mindre oväntade, men lyckade, kombinationer av råvaror. Att ketchup och svartpeppar passar bra ihop vet nog varje människa som satt sin fot på donken, men visste ni också att man kan göra ”fuskburrata” genom att mixa mozzarella och grädde? Eller att porter är en alldeles utmärkt dryck att kombinera med … prinsesstårta?

Han listar också en hel del recept på grunder att bygga vidare på, och som funkar fint att frysa in. Så som hur man gör fem kilo (!) smarrigsmaskens tomatsås, soppa på vilka grönsaker som helst eller en rejäl laddning fried rice-bas. Jag kan åtminstone gå i god för tomatsåsen (recept kommer snart), även om jag halverade receptet pga liten frys.

Men jag undrar om inte det allra bästa med ”Hemkunskap” är följande recept, som är lika enkelt som det är löjligt gott.

Det var inte direkt meningen att sluta blogga. Det bara blev så. Saker kom emellan, antar jag. Resor, flytt och allmänna grubblerier. Och matlagning, ironiskt nog. För det är inte så att jag har slutat laga mat. Snarare är mitt intresse för mat större än någonsin. Men i stället för att lägga fokus på att både laga mat och skriva har jag prioriterat enbart det förstnämnda.

Och så har jag funderat mycket på VARFÖR jag bloggar. Vem skriver jag för? Det finns så mycket med bloggar, sociala medier och ja, internet i stort, som jag inte riktigt står ut med. Samtidigt som nätet bidrar till så mycket bra ligger det som en kvävande slöja av narcissism och bekräftelsebehov över det hela, och som får mig att vilja ta mitt inte så skarpa huvud och dunka upprepade gånger mot väggen.

Förstå därför att jag inte mår bättre av att inse att jag själv är en del av det där, inte minst genom den här bloggen. Skriver jag verkligen för mig själv, som jag har hävdat att jag gör? Eller vill jag bara att folk ska säga att jag är bra? Och är det i så fall nödvändigtvis något dåligt?