Mörkret kommer.

Så stålsätt er. Och laga god mat.

Vi ska nog klara den här vintern också.

Man kan ju alltid låtsas att det fortfarande är sommar genom att laga soliga rätter. I dag kan ni till exempel svänga ihop min version av matlagningsgeniet Yotam Ottolenghis enkla och slurpigt goda ”sallad” (vad får egentligen kallas sallad?) med sobanudlar, aubergine och mango, från en av världens bästa vegetariska kokböcker, Plenty.

Och medan ni rör ihop dressingen på med vitlök, chili, sesamolja och lime så tittar ni ut genom fönstret. Ni tittar ut och så låtsas ni att höstsolen som slår mot husväggarna är sådär högsommarvarm och inte alls snart kräver både halsduk, vantar och dunskal.

Tag ett recept från en superduktig och inspirerande kock. Tag ett ett annat från en lika superduktig och inspirerande kock. Kombinera dessa tu och underverk skapas.

Jag har, tror jag, lagat något av det godaste jag har lagat, hajar ni? Här nedan följer snart ett recept på tryckkokat fläsk med chorizo- och majssallad, gremolata på koriander och pinjenötter samt Pedro Ximénez-sås.

Det här inlägget kom av sig, av förklarliga skäl. Med bara ett drygt dygn kvar av resan, precis anlända i Palermo och på väg att gå ut för att se oss omkring i staden, kom flashar och pushnotiser om vad som precis hade hänt på Drottninggatan.

Jag har därför inte varit särskilt intresserad av att blogga om semester och mat den senaste tiden. Nu, när man på något märkligt sätt ändå har börjat smälta det som hände här hemma, så ska jag lite kort försöka slå ihop den här Sicilientrippen.

Det verkar ärligt talat inte spela någon roll hur mycket man reser, att välja boende känns ändå ofta som en enda stor lottdragning. Nu sitter vi till exempel mitt ute i ingenstans, på en blöt bondgård, efter att ha kört vår pyttelilla hyrbil genom vägar som mer är anpassade till traktorer. Tydligen ska vi vara vid Etnas fot, men det är svårt att säga då molnen ligger täta över det som påstås vara den mäktiga vulkanen. 

Vi har i alla fall pool! Fast den ser ut att ha möglat eventuellt. 

Skämt åsido, det här är ett mysigt ställe ändå, och säkert supermysigt när vädret är bra. Det lufsar runt en stor, snäll varg (kan vara en hund) som heter Max på gården, vi bor bland vinrankor, hästar, gäss och grisar, och i går blev vi bjudna på en brakmiddag utan dess like. Förrätter, fler förrätter, två olika sorters pasta, varmrätt, efterrätt, vin, grappa och limoncello. Jag är helt enkelt bara lite frusen och gnällig. Under lågsäsong blir det ju lite så här, man vet inte alltid vad man får förrän man får det. 

Dessutom kommer vi hit efter två kalasboenden. Efter Catania och Syrakusa fortsatte vi längs Siciliens södra kust till Ragusaprovinsen. Mitt mål här var, lite i hemlighet, Arianna Occhipinti, som gör ett av mina absoluta favoritviner: SP68 (döpt efter vägen utanför vingården). Men genom en snygg manöver, det vill säga genom att locka med ett supermysigt boende i krokarna, som drivs av Ariannas syster Fausta, lyckades jag lura med mitt resesällskap på planen. 

Ingen kan vara missnöjd med det luret. Baglio Occhipinti är ett av de mysigaste ställena jag har bott på.

Drömmigt, va? Rummet var fantastiskt med utsikt över vinfälten, både frukost och middag bjöd på suverän mat och mysigt fix runtomkring (solig trädgård på morgonen, brasa och levande ljus på kvällen) och hela vistelsen gav ett allmänt gudihimmelenvadjagbehövdedethärzentillstånd. 

Och jag fick min vinprovning!

Vi hann också med en dagsutflykt till den vackra kalkstensklippan Scala dei Turchi utanför Agrigento. Så här fräsigt ser det ut där:

Det enda man möjligen kan invända något mot är Baglio Occhipintis ”matlagningskurs”. Kocken Sebastiano är toppen, det är inte det. Men att betala 25 euro för att i huvudsak skala och hacka grönsaker till en middag som man själv ska äta OCH betala 40 euro ytterligare för, är verkligen en smula märkligt. Visst lärde jag mig säkerligen något, men någon vidare kurs var det ändå inte tal om. 

Nåja, lite slöseri på pengar. Men att laga mat är alltid kul så ingen större skada skedd. 
Vidare åkte vi till Taormina, som på förhand var det enda ställe på Sicilien som vi INTE skulle åka till. Turistmagneten på öns östkust lockade inte, men där hamnade vi på något sätt ändå. Och faktiskt så var det inte så illa som vi befarat. På sommaren är jag säker på att det för en agorafob som jag är en helt osannolikt stressig plats att vara på. Och även nu fick jag panik av att köra bil på de trånga, enkelriktade kringelikrokvägarna längs berget. Men ändå var det, så här några veckor innan högsäsongen drar igång, nästintill trivsamt.

Att hitta prisvärd mat var dock nästan omöjligt. Vi åt ingen vidare mat, med ett riktigt bra undantag: precis utanför den västra porten, Porta Catania, ligger restaurang Malvasia. En sen kväll, vid 22-tiden, var Taormina i princip helt dött. Men på Malvasia var det knökfullt. Och maten var både billig och supergod. Deras ravioli med pistagenötter och räkor var, tror jag, den godaste ravioli jag ätit. 

Och så boendet då. Villa Schuler är ett ganska klassiskt hotell, men med flera saker som gör att det sticker ut. 

1. De parkerade bilen åt en i sitt garage. Attr slippa detta sänker stressnivån med i runda släng en miljard procent. 

2. Läget är strålande, med utsikt över havet åt ena hållet, och med ett par trappor upp till kärnan av Taormina åt det andra. Och en trädgård med sköldpaddor!

3. Frukosten är briljant. Den serveras på en terrass med otrolig utsikt, och man får välja vad, och hur mycket man vill, ur en rejäl á la carte-meny. Ät gott tills du skäms, alltså. 

Andra saker att tipsa om från Taormina: ta en promenad upp till Castelmola. Men underskatta inte hur högt och långt bort det ligger. Vi, eller snarare jag, tänkte att det nog går på tjugo minuter, en halvtimme max. Det tog jättelång tid. Och var jobbigt. Men fin utsikt! Och på toppen kan man belöna sig med god lunch på La Taverna dell’Etna. 

Två nätter i Taormina fick dock räcka. Etna kallade. Eller, ja … vår halvplan att eventuellt bestiga vulkanen gick ju ganska snabbt i stöpet när vi, som några tölpar till amatörer, förstod att det visst var minusgrader på toppen och inte aktuellt att ta sig upp i gympadojor.

Sånt är livet och istället tog vi vår puttenuttbil så högt vi kunde på Etnas nordsida, till Piano Provenzana, för att kolla in Etnas topp. Där fann vi kyla, en parkeringsplats, en massa stelnad lava och … dimma. Etnas topp fanns ingenstans att skymta. 

Så vi gjorde det enda vettiga och åkte ner för att dricka vin. På Tenuta di Fessinas vingård togs vi varmt, och på kort varsel, emot för en rundtur med efterföljande vinprovning. Exakt vad vi behövde!

Nu börjar det närma sig slutet på Sicilien-resan. Tre nätter återstår och det lutar åt två nätter i Cefalú och en i Palermo.

Räknar med ett avslutande blogginlägg efter det.

Jag är på Sicilien. Och jag fryser.

Eller just nu fryser jag ju inte. Just nu sitter jag på ett torg i solen och dricker sicilianskt vin. Och fick precis in det här:

Men vi hade inte riktigt räknat med det nyckfulla vårvädret här; 17+ och sol är det för det mesta, men också ganska så ruggigt väder stundtals. Lägg där till ett B&B-rum med obefintlig isolering och stenbeläggning i både golv, väggar och tak, och ni förstår att det lätt blir lite frostig stämning.

Men i stort har vi inte mycket att klaga på. Vi har ändå ett rum med balkong med havsutsikt i Syrakusa. Och köldknäpparna har varit korta, samtidigt som vi hör att det visst är snö på ingång i Stockholm. 

Här i Syrakusa har vi varit sedan igår, måndag. Efter två nätter i Catania tog vi vår hyrbil (och släppte besvikelsen över att denna inte var en klassisk Fiat 500) hit till Siciliens sydöstra kust. Precis som Catania är staden full av barockbyggnader med så vackra fasader att man knappt behöver sysselsätta sig med annat än att titta på husväggar. 

Förutom att äta och dricka då. 

Mat och vin är nämligen, som ni säkert förstår, ingen tråkighet på denna Medelhavets största ö.

För att riktigt känna kontrast mellan dålig och bra mat började vi också med denna delikatess av mikrad tallrik med kåldolmar, bacon, polenta och kall chili i folie på Bukarests flygplats. Det lät gott. Det var det inte. 

På Sicilien har vi smörjt kråset rejält. Mycket pasta, vin och aubergine har det blivit. Aubergine finns överallt på menyerna. Tur för mig att jag älskar aubergine. Och pasta. Och vin.  🍆🍝🍷

Mycket mer sicilianskt än caponata blir det till exempel inte. Tänk er en ratatouille men lägg till aubergine, lite kapris, en näve pinjenötter och ni fattar varför jag beställer det till nästan varje måltid. 

Auberginerätten framför andra i Catania är dock pasta alla Norma, döpt efter Cataniasonen, den världskände kompositören Vincenzo Bellinis opera. 

På vägen mellan Catania och Syrakusa åkte vi på ren chansning ner till kustorten Brucoli, som vi inte hade läst någonting om eftersom det inte finns någon info om stället någonstans. 

Men ibland har man tur. 

Det visade sig vara ett sömnigt litet samhälle med en fantastisk fisk- och skaldjursrestaurang vid namn I Rizzari. Där fick vi var sin pastarätt att slåss för: Lisa en spaghetti alle vongole och jag en spaghetti ai ricci (spaghetti med sjöborre).

Här i Syrakusa ligger nästan allt fokus på ön Ortygia, som utgör ”gamla stan”. Det är litet, vackert och inte minst behändigt om man trivs med att ha restauranger och sevärdheter inom gångavstånd. Inte heller här är det svårt att bli lycklig av mat. På den mysiga fiskrestaurangen La Lisca lärde jag mig till exempel att musslor och gorgonzola är helt otroligt gott i kombination. Skriv upp det någonstans. 

Både i Catania och i Syrakusa har jag också åter fått känna avundsjukan mot de människor som bor på platser där färska, fantastiska råvaror ingår i vardagen på ett helt annat sätt än hemma. Min dröm är att någon gång bo med den här typen av daglig marknad runt hörnet:

Sist men inte minst: här äter man glass i bulle till frukost. Hatten av, Sicilien. 

Kvinnan på fotografiet är Eugénie Brazier. Med sitt vakande öga står hon allt som oftast (när inte min sambo ”råkat” städa undan henne) bredvid spisen och håller koll på vad jag gör (tack för födelsedagspresenten, bästa Sara och Patrik!). Eugénie Brazier (1895–1977) är en av matlagningshistoriens viktigaste personer, och min ledstjärna i köket,

Men nästan ingen verkar känna till henne.

Varför är det så?

Varför har ingen tipsat om friterad ansjovis tidigare? Alltså att fritera sådana där vanliga Janssons frestelse-ansjovisfiléer (egentligen inlagd skarpsill). Nu tipsar jag om det i alla fall. Jag kan nämligen meddela att det är hur gott som helst.

Idén blev till som en kombination av att jag dels funderade på vad jag skulle göra av mina överblivna ansjovisfiléer, dels ville ha något att toppa min lunchsallad med.

Att fritera ansjovisfiléer är sprättlätt: ta ansjovis, doppa den i 1) mjöl 2) ägg 3) ströbröd och stek sedan i olja. Lägg på hushållspapper för att torka och ät som snacks eller, som nedan, som topping på en sallad.

Jag har en vän. Eller vän och vän, se hen snarare som en andlig ledare inom allt som rör kokkonst. Det är hen som … eller, låt oss förresten ge hen ett namn först. Typ … Kvaser? Kvaser blir bra.

Det är Kvaser som, när jag ställer en till synes enkel fråga (hur ska jag steka bröd i smör?) eller ber om ett enkelt råd (kan jag verkligen ha hummerskal OCH räkskal i en skaldjursfond?), kommer med ett långt svar. Och sen ett tillägg till det svaret. Och sen ytterligare ett. Och ett till. Och två till. Och sen ett avslutande svar. Och så ett extra ”du kommer väl ihåg att, du får absolut inte glömma att …!”, för säkerhets skull.

Och det är de här råden som i nästa skede gör mig till EN BÄTTRE MATLAGARE.

Dagens lunchtips får bli MamaWolf på Södermalm. Jag är väl sent på den här pucken i foodie-kretsar, men där har jag ändå inget att konkurrera med. Om vanligt fôlk, med ett mer rimligt matintresse, läser min blogg blir jag desto gladare.

Och bland er finns det säkert en och annan som missat MamaWolf  som ligger på Timmermansgatan 15, nära Mariatorget. Lite undangömt, i 18 smakers gamla lokaler bredvid Nostrano, öppnade Kaori Kato sin lilla restaurang (håll utkik efter en solig skylt) i april förra året.

Okonomiyaki – japanska pannkakor

Hon är den första i Stockholm att öppna ett renodlat okonomiyaki-ställe. Okonomiyaki är en typ av japanska, fluffiga pannkakor med strimlad kål blandat i smeten.

”De är inte så tunga, därför”, sade Kaori Kato till mig när jag besökte MamaWolf och undrade hur många man behöver för att bli mätt.

”Två räcker nog” var tipset men på något sätt satt jag en kvart senare ändå med någon form av avsmakningsbricka framför mig.

Vanligtvis väljer man en, två eller tre st okonomiyaki med olika innehåll (kött, vegetariskt eller ett lågkalorialternativ) samt ett av tre tillbehör.

Eller så kör man hela shebanget och tar en meny med två okonomiyaki, ett tillbehör, en sallad och en liten udonsoppa.

Jag skulle inte säga att de här japanska pannkakorna är direkt lätta, men de är fluffiga, goda och täckta med majonnäs. Det är kladdigt att äta men det är värt.

MamaWolf = prisvärt

Okonomiyakin med bacon och majs var nästan tung i överkant (en hade räckt) medan den vegetariska var mer i min smak.

Den currystarka udonsoppan var också toppengod, liksom den luftfriterade (alltså utan olja) karagee-kycklingen.

Och allt kostade 110 kr om jag inte missminner mig. Mycket prisvärt med tanke på hur mycket mat man får.

Framför allt var Kaori Kato supertrevlig. Jag gillar att äta hos trevliga människor.

Nu orkar jag inte skriva mer. Gå till MamaWolf om du är i krokarna kring lunchtid. Rekommenderas.

Jag utlovade ett recept på vegetarisk boeuf bourguignon. Här kommer ett recept på vegetarisk boeuf bourguignon.

Det här är i princip exakt samma recept som jag använder när jag gör boeuf bourguignon med kött, vilket mer eller mindre är Julia Childs variant (som går att finna i  Anders Öhmans blogg). Skillnaden är att jag använder rökt tofu i stället för bacon och vegobitar i stället för kött. Det jag gillar med det här receptet är att man behåller ”köttigheten” i rätten. Jag vet att det finns vegetarianer där ute som just vill undvika att rätter försöker efterhärma kött, men här tycker jag att det är att föredra.

Ingen ska förresten få för sig att jag är någon vidare kännare av vegobitar, men jag tyckte att de som jag hittade fungerade bra. Jag letade egentligen efter Anammas vegobitar, då detta var vad Jävligt Gott-Gustav tipsade om, men dessa fanns ingenstans att finna. I stället hittade jag de här: