Mitt intresse för köksprylar tar sig lite väl ofta orimliga proportioner. Jag köper innan jag tänker, om man ska hårdra det. Eller jag tänker på så sätt att jag ser till att ta del av varenda test som finns för den aktuella prylen, för att se till att få det bästa av det bästa (inom rimliga prisnivåer) varje gång.

Tyvärr tänker jag inte särskilt noggrant igenom det viktigaste: Behöver jag köksprylen ifråga?

Alltför många gånger har jag motiverat ett lite för dyrt köp genom att lura mig själv att ”det här är minsann något som jag kommer att ha resten av livet”. För att ett år senare hitta en roligare pryl, sälja den gamla på Blocket, och ”investera” i en ny maskin.

Inte lär jag mig heller. Därför, låt mig presentera mitt senaste tillskott:

Jag glömmer saker ibland. Som att jag skulle berätta hur det fungerade att skicka knivar till slipning postledes. Well, well, såhär drygt fyra månader senare kommer här till slut en utvärdering av Knivbrev, den knivslipare jag använde mig av.

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg finns det flera olika ställen man kan skicka sina knivar till för slipning. Jag valde Knivbrev bland annat för att jag kände till företaget sedan tidigare och för att jag hade hört gott om det. Men det är definitivt inte den billigaste lösningen, jämför till exempel Slipkliniken eller Slipverkstaden.

Men är Knivbrev bra?

Ja, det får jag ändå säga i det stora hela. Knivarna kom tillbaka rejält vassa och själva hantverket har jag inget att anmärka på. Däremot tog det längre tid än jag hade väntat mig. På hemsidan skriver de att knivarna ska returneras senast 48 timmar efter att de fått in dem. Antingen höll Knivbrev inte vad de lovade, eller så var det posten som såsade rejält.

Semla hit och semmelwrap dit. Fettisdagen är inte förrän den 17 februari i år – det är två veckor kvar – och ändå gör inte folk annat än äter och bakar semlor.

Vet ni inte att det finns viktigare bakverk att fokusera på just nu? Den 5 februari, alltså redan på torsdag, firas Runebergsdagen till minne av Johan Ludvig Runeberg – Finlands nationalskald. Det är bland annat Runebergs dikt Vårt land, ur nationaleposet Fänrik Ståls sägner, som utgör texten till den finska nationalsången.

Runebergintorttu

Till traditionen hör att man på Runebergsdagen äter runebergintorttu, som på svenska kallas Runebergstårta trots att det snarare borde översättas till Runebergsbakelse. De första recepten för kakorna har hittats i receptböcker från mitten av 1800-talet och det sägs att Johan Ludvig Runeberg, som föddes just den 5 februari, åt dessa bakverk dagligen, och gärna till frukost. Det var möjligen skaldens överdrivna förtjusning i kakorna som fick bageriet i fråga att döpa om dem till Runebergstårta.

Till skillnad från exempelvis finska joulutorttu har jag, trots min halvfinska uppväxt, ingen direkt koppling till Runebergstårtan. Jag minns inte att jag någonsin har ätit de små rackarna, och jag har definitivt aldrig bakat någon Runebergstårta – förrän nu.

Det här är trots allt en blogg som vill försöka lyfta den finska maten, de finska recepten. Och då måste så klart högtider som förknippas med mat anammas.

Formar till Runebergstårta?

Lurigast med att göra Runebergstårta var inte själva receptet som sådant, utan i stället att hitta några passande ugnsformar. Det man letar efter är små men djupa formar, med raka kanter. Muffinsformar fungerar, men är inte optimala med sina sluttande sidor. Oftast är de inte heller tillräckligt djupa.

Att döma av en del forumtrådar verkar man traditionellt i Finland ha använt avsågade metallrör, men det var inget alternativ för min del. Inte ens på Finska butiken i Hötorgshallen hade man något riktigt bra tips (även om en av tjejerna mycket generöst erbjöd sig att låna ut sina formar till mig!).

Nu behövde jag inte låna, för jag hade tur och hittade faktiskt perfekta formar. Oväntat nog hittade jag en billig silikonmatta på det vanligtvis snordyra Cordon Bleu. Tolv små formar i en, med just det djup och de raka kanter som jag sökte.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När det gäller receptet verkar det, som med alla klassiska rätter, finnas otaliga varianter och variationer. Jag plockade lite här, lite där, och måste säga att det blev riktigt, riktigt gott. Små, saftiga mandel- och kardemummasmakande bakverk med söt hallonsylt i mitten och ovanpå.

Så lägg semlan åt sidan några dagar. Gör en Runebergstårta eller tolv.

Runebergstårta (runebergintorttu)

• 1 dl socker
• 100 g smör
• 1 ägg
• 0,5 dl ströbröd
• 1 dl mandelmjöl (jag körde hela, skalade mandlar i matberedaren, gick utmärkt)
• 5-6 pepparkakor, krossade (jag körde mina till pulver i matberedaren)
• 0,5 dl lantvetemjöl
• 0,5 tsk bakpulver
• 0,5 tsk kardemumma
• 0,5 dl grädde
• Hallonsylt

Vispa rumsvarmt smör och socker tills det blir vitt. Rör ner ägget i smeten.

Blanda ihop ströbröd, mandelmjöl, vetemjöl, bakpulver, kardemumma och pepparkakor för sig. Blanda sedan ner allt torrt i smeten. Avsluta med att vända ned grädden.

Fördela i formar (smorda om det inte är silikon), men inte ända upp till kanten. Gör små fördjupningar i mitten av varje form och dutta i lite hallonsylt.

Grädda i 25-30 minuter i 200 grader.

Romsaft

• 0,5 dl rom
• 0,5 dl vatten
• 2 msk farinsocker

Värm upp alla ingredienser i en kastrull så att sockret löses upp. Skeda över de nu avsvalnade Runebergstårtorna medan de fortfarande ligger i formarna. Låt kakorna safta till sig en stund (gärna över natten).

• Hallonsylt
• Florsocker
• Vatten
• Citron

Stjälp upp bakelserna (försiktigt, en av mina gick itu) och garnera toppen med en ring glasyr (florsocker blandat med liiiiite vatten och ännu mindre citronsaft) fylld med en klick hallonsylt.

Sätt på den här och hugg in.

Äckelvarning utfärdas.

Alla kommer inte att uppskatta det här inlägget, men det måste ändå skrivas. Hur ska ni annars få veta hur det smakar att äta ett embryo? Ett ankembryo.

I vissa delar av världen, framför allt i Kina och Sydostasien, har man nämligen för vana att äta inte bara fågel och ägg. Utan även det som är … ja, däremellan.

Fågel, ägg eller mittemellan låter lite som en barnlek. Men någon barnlek är det inte att tacka ja till att äta balot (eller balut), som det heter. Mitt problem är att jag reflexmässigt svarar ja om någon bjuder på mat. Så när jag i Vietnam fick frågan ”do you want to try the embryo egg?” svarade resesällskap Lisa med ett rationellt ”nej”, medan jag hörde mig själv säga ”absolut!”. Trots att jag kände till denna delikatess sedan tidigare och bestämt mig för att inte äta. Men nu blev det som det blev.

Vad är då balot mer exakt?

Låt oss lägga eufemismerna åt sidan. Det är ett befruktat ankägg där fostret inte har utvecklats helt och hållet. Mina bilder är högst censurerade, men googla ”balot” eller ”balut” om du törs. It aint pretty.

Ägget ”lagras” i runt 18 dagar efter befruktningen – en period då kycklingen som aldrig ska bli en kyckling hinner växa till sig – innan det kokas och serveras. Det äts i tre delar:

1. ”Saften” – knacka ett litet hål i toppen av ägget och häll i dig vätskan inuti. Ja, det känns lite lurigt att dricka någon form av ”fostervatten”. Men det smakar som en riktigt god kycklingbuljong.
2. Äggulan – knacka ett större hål i ägget och gräv ut gulan. Den ser ut som en helt vanlig hårdkokt äggula, fast med lite ådror i sig. Så inte helt vanlig, kanske. Smakar … gott. Lite köttigt.
3. Fostret – det är här det börjar bli jobbigt på riktigt. Men jag hade turen att det var mörkt ute, så jag vet inte riktigt vad jag åt. Jag såg någon liten fjäder här och där, men varken öga eller näbb. Men jag åt. Först en tugga, med lite mynta och nån syrlig dipp. Sedan en till. Rätt som det var hade jag ätit upp allt.

Och det var faktiskt inte så illa. Det var ganska gott, till och med. Den ”köttiga” delen, alltså lill-kyllingen, var lite som att äta väldigt mört kycklingkött. Och smaken: varm och fåglig.

Okej, man behöver inte överdriva och äta 40 balot-ägg på fem minuter som Wayne Algenio, som hittills har tre förstaplatser av tre möjliga i New Yorks årliga balotätartävling. Men jag skulle absolut kunna äta ett eller två ägg igen.

Och vet ni, det är inte bara gott. Det är nyttigt också.

Hyvää itsenäisyyspäivä!

I dag är det Finlands självständighetsdag och för en blogg som har lovat att lyfta finländsk mat finns det ingen ursäkt till att inte bidra med något.

Det är på dagen 97 år sedan som Finland, mitt andra hemland, förklarade sig självständigt från Ryssland. Hur firar man det? Genom att äta björn? Nepp, jag gör det genom att ta mig an en kaka som jag har haft vissa besvär med under uppväxten: joulutorttu.

Liknades vid hakkors

Joulutorttu betyder ordagrant julbakelse, men på svenska brukar dessa små rackare benämnas julstjärnor, vilket inte är så konstigt med tanke på hur de ser ut.

Ni minns kanske förresten den bisarra diskussionen kring just julstjärnors utseende förra vintern, när kakorna beskylldes för att se ut som hakkors.  Jag medger att vi finländare ibland är lite överkänsliga för olika typer av kritik, men här vill jag nog, precis som Birgitta Rasmusson, mena att den var fånig och obefogad. Joulutorttu är en joulutorttu och inget annat.

Jag vet inte varför jag aldrig riktigt gillade julstjärnor när jag var liten. Jag menar, smördeg och plommonsylt låter inte direkt skräckinjagande. Mamma gjorde dem varje jul och jag åt en och annan ibland, men det var något vuxet med smaken som jag inte riktigt vande mig vid. Jag höll mig till Paradis-asken i stället (vad jag saknar ”spansk nougat” förresten).

Egen smördeg – om du orkar

Nåväl, jag svalde nu rädslan från barndomen och bakade. Och jag blev inte missnöjd. Man kan lugnt säga att jag och julstjärnan har slutit fred, även om det är en kaksmula konstigt att äta upp den man precis grävt ned stridsyxan med.

Jag försökte till och med göra egen smördeg för första gången, och det gick vägen! Tack vare den franske bagarkungen Sébastien Boudet och hans recept på smördeg. Men om du ska göra det på Finlands nationaldag, i dag, så får du använda färdig och det går precis lika bra.

Så, uppställning! Nu tycker jag att vi tillsammans tittar österut (om ni bor i Sverige), sträcker på ryggen och blickar bort (gärna med något imponerat i blicken) mot den vackra, tusensjöiga stat som är både mitt grannland och hemland.

Och så klämmer vi tillsammans i med nån redig finländsk dänga, förslagsvis Maamme.

Och så bakar vi på. Julstjärnor till alla!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Joulutorttu (finska julstjärnor)

Smördeg (bra video som förklarar tydligare)

Vetedeg

• 240 g vetemjöl
• 8 g salt
• 1 tsk vinäger
• 75 g smör, rumstempererat
• 100 g kallt vatten

Smörblandning

• 250 g smör, rumstempererat
• 100 g vetemjöl

Blanda ihop degarna var för sig och tryck ut till lika stora rektanglar. Slå in respektive deg i smörpapper och lägg i kyl i 12 timmar.

Lägg degarna på varandra och kavla ut tills ganska tunt. Gör ett fyrslag, vrid på degen ett kvarts varv och gör om proceduren och gör ytterligare ett fyrslag.

Slå in och ställ i kyl två timmar.

Ta ut ur kylen och gör ytterligare ett fyrslag.

Slå in och ställ i kyl minst två timmar.

Joulutorttu

• Smördeg
• Plommonmarmelad/plommonsylt
• 1 ägg
• Florsocker (om man vill)

Sätt ugnen på 225 grader.

Kavla ut smördegen till en tjocklek på knappt 1 cm. Skär ut kvadrater, ca 8×8 cm, och gör ett diagonalt snitt in mot mitten från varje hörn, men inte hela väggen. Det ska vara som en orörd yta i mitten där fyllningen ska vara.

Vispa upp ägget och pensla lite ägg i mitten av kvadraterna. Vik sedan in varannan hörna mot mitten, så att en stjärna bildas.

Lägg julstjärnorna på en plåt med bakpapper och pensla med ägg.

Dutta en klick plommonmarmelad i mitten på varje stjärna.

Grädda i 10-15 minuter, men håll koll. Från gyllenbrunt till bränt går det snabbt.

Låt svalna och pudra sedan florsocker över kakorna.

Hyvää ruokahalua!

Jag har länge planerat att låta någon slipmästare se över mina knivar. Men ibland tar det lite tid för mig att komma till skott.

Men nu har jag till slut kommit så långt att jag skickat in fyra av mina knivar till en av de nättjänster som finns. Det fungerade som så att man får hemskickat ett kuvert varpå man stoppar ned knivarna som ska slipas och returnerar kuvertet.
Sedan är det tänkt att knivarna återvänder i sylvass form inom ett par dagar.

Det finns några olika tjänster och jag använder mig den här gången av Knivbrev, helt enkelt eftersom det var den tjänsten jag hade hört talas om sedan tidigare.

Här tror jag att vikten av marknadsföring blir väldigt tydlig. Detta tillsammans med extra service, som till exempel att man är noga med säkerheten genom att skicka med knivskydd till alla knivar som ska skickas, är nog stora skäl till att de är branschledande (väl?).

Men jag har inga skäl alls att tro att exempelvis Slipkliniken eller Slipverkstaden är sämre på att slipa knivar.
De är dessutom betydligt billigare än Knivbrev och om jag hade forskar runt lite INNAN jag bestämde mig så hade valet kanske fallit på nån annan tjänst.

Men nu testar vi det här. I början av nästa vecka får vi se resultatet.

Jag är usel på såser. Det är en dålig sak att vara dålig på om man vill göra goda saker godare.  Jag vet allt hur man slänger ihop en béchamelsås, men utöver det är det verkligen påvert. Men jag ska bli bättre och lära mig åtminstone de mest grundläggande.

Och nu har jag gjort en! Något så läskigt som en emulsion dessutom.

Jag gjorde en hollandaise alldeles själv, och det gick alldeles utmärkt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Inte bara höll den samman, den blev dessutom sagolikt god. Och jag tror mig veta vilken hemlig ingrediens som gjorde den så smaskens.

När jag en för en tid sedan fick en massa färsk dragon över, letade jag runt på nätet för att hitta ett välplacerat ändamål för kryddorna. Jag snubblade då över ett recept på Matgeek som jag bestämde mig för att prova: dragonvinäger.

Det är mycket enkelt. Man tjoffar ner dragon i en flaska eller burk, fyller på med vitvinsvinäger och låter stå i minst några dagar men gärna längre. Blir (mycket) godare med tiden.

Dragonvinägern använde jag sedan som grund till min hollandaise, vars recept jag tror baseras på en Per Morberg-förlaga.

Och det blev ohälsosamt gott.

Hollandaise med dragonvinäger

• 200-250 g smör, smält
• 3 äggulor
• 2-3 msk dragonvinäger
• Saft från en halv citron
• Salt
• Peppar
• Cayennepeppar

Vispa ihop äggulor, vinäger och citronsaft i en rostfri skål eller kastrull (som ska gå att placera ovanpå en större kastrull).

Sjud vatten i en större kastrull och sätt skålen med ägg/vinäger/citron på kastrullen (=vattenbad). Vispa kontinuerligt medan vattenångan värmer skålen underifrån och tills äggen tjocknat något.

Sedan dags för smöret, som ska ha liknande temperatur som äggblandningen när det hälls i. Häll i lite smör i taget och vispa hela tiden tills såsen tjocknat.

Smaka av med salt, peppar och cayennepeppar.

Använd till eggs benedict eller varför inte över ett sous vide-ägg och en bit salmalax, som i mitt tidigare inlägg.

Det är faktiskt smått fantastiskt att det här ”kalla kokandet” skapats med den nästan fånigt enkla kombinationen av morötter, zucchini, vatten och salt (och lite kryddor). På bara några dagar har min mjölksyrning av grönsaker börjat dra igång och det rejält.

Eller jag glömde förresten den viktigaste ingrediensen. Att det alls blev någon mjölksyrning av grönsaker har jag endast en person att tacka för och det är fermenteringsgurun Lena Jupiter Larsson som har haft en lååång twitterlektion med mig i denna konserverandets vackra konst.

Vill du också se till att fina grönsaker inte går till spillo?

Kolla då antingen in min och Lenas diskussion på Twitter eller om du vill ha ännu fler och nördigare tips, hennes blogg med det utmärkta namnet Everyone needs a 3rd fridge.

Många länkar här, men äras den som äras bör.

Redan nu, efter en vecka ungefär, smakar det smaskens. Men jag gissar att det börjar närma sig himmelskt om ytterligare någon vecka.

Jag minns ärligt talat inte exakt vad jag hade i, men på ett ungefär:

Mjölksyrade morötter med dill och svart te.

Mjöksyrade morötter med svart te och dill

• Morötter, ekologiska
• Zucchini, hemodlad
• Chili
• Svart te
• Vitpepparkorn, ca 10 st
• Dillkronor
• Vatten
• Salt
• Lagerblad (i den ena av två burkar, inte i den andra)

Koka först burkarna i ca 15 minuter och låt svalna (över natten är praktiskt).

Koka upp saltlag på ca 2 msk salt per liter vatten och låt svalna (se parentesen ovan).

Varva grönsaker och kryddor. Häll över saltlag. Låt stå i rumstemperatur med locket på glänt i 2-3 dagar. Sedan in i skafferiet.

Färdiga att äta efter 1-2 veckor. Håller länge, länge.

Okej, vanligt fôlk ställer sig kanske inte och gör eget smör när de kommer hem efter jobbet vid midnatt. Inte jag heller vanligtvis. Men jag är helt enkelt inte så himla bra på att tidsplanera min matlagning.

Nu blev det som det blev.

Men vi återkommer till smöret, först vill jag prata om någonting ännu bättre.

Grädde.

Jag har på frågan om vilken mat jag skulle ta med mig till en öde ö svarat grädde. Vispgrädde alltså. Vispgrädde och en visp. Och en skål så klart. Det blir så stökigt annars.

Jag tycker om grädde till den grad att jag nog visst tycker att det är en måltid i sig att sleva i sig det direkt ur bunken.

Vadå ”det är det inte”?

Ärejuvisste.

Grädde gör det goda godare, och man blir dessutom snygg av det [källa behövs].

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och om det inte vore nog så kan man av grädde göra … tada! – smör. Vilket är nästan, nästan lika förbenat gott som grädde.

Så hur gör man eget smör? Jag tog på ett ungefär smördirigenten Johan Hedbergs recept på syrat smör i handen och gav mig ut på en resa som slutade på en skiva rostat surdegsbröd vid sidan av ett glas Dale’s. Det blev jättegott.

Syrat smör

• 5 dl grädde (förslagsvis typen som säljs med skruvkork)
• 2 msk filmjök
• Salt

Öppna korken och häll ner filen i gräddförpackningen. Låt stå i rumstemperatur i 6-8 timmar. Jag lät stå i 10-11 timmar eftersom det var så lång min arbetsdag var.

Har man inte köpt korkgrädde går det förresten lika bra att blanda det i en bunke och täcka med plastfolie.

Därefter ska man enligt Hedberg använda hushållsassistent eller elvisp. Eftersom jag inte har vare sig det ena eller andra testade jag med min matberedare med dess visptillbehör och höll tummarna.

Om det funkade? Hoppsan hejsan så det funkade!

Enligt Hedbergs recept ska man se förvandlingen äga rum; först vispgrädde, sedan övervispad grädde, sedan grynig massa och sedan flera minuters väntan innan massan separerar.

Det här visptillbehöret, som jag inte använt förrän nu, gick igenom alla moment på bara ett par minuter. Att det flög grädde/kärnmjölk över halva köket under tiden kan vi väl lämna därhän.

När massan väl separerat häller man av den vita vätskan (kärnmjölken) och vispar lite till för att få ut ytterligare lite vätska (samma procedur oavsett utrustning).

Älta (bearbeta) sedan smöret med en sked så får du bort ännu lite mer vätska.

[Jag har läst att en del också tvättar smöret för att få ännu hållbarhet, men det orkade jag inte med eftersom klockan var så mycket]

Blanda nu i lite salt efter smak. Lite i taget, om jag får be. Sådant här smarr vill man inte salta till oätlighet.

Ja, nu är det klart om du inte märkt det. Lägg i skål eller slå in i papper och kyl.

Skoja bara. Ät upp allt på en gång. Och ta en lite längre promenad i morgon.

Eller någon annan dag.