Dagens lunchtips får bli MamaWolf på Södermalm. Jag är väl sent på den här pucken i foodie-kretsar, men där har jag ändå inget att konkurrera med. Om vanligt fôlk, med ett mer rimligt matintresse, läser min blogg blir jag desto gladare.

Och bland er finns det säkert en och annan som missat MamaWolf  som ligger på Timmermansgatan 15, nära Mariatorget. Lite undangömt, i 18 smakers gamla lokaler bredvid Nostrano, öppnade Kaori Kato sin lilla restaurang (håll utkik efter en solig skylt) i april förra året.

Okonomiyaki – japanska pannkakor

Hon är den första i Stockholm att öppna ett renodlat okonomiyaki-ställe. Okonomiyaki är en typ av japanska, fluffiga pannkakor med strimlad kål blandat i smeten.

”De är inte så tunga, därför”, sade Kaori Kato till mig när jag besökte MamaWolf och undrade hur många man behöver för att bli mätt.

”Två räcker nog” var tipset men på något sätt satt jag en kvart senare ändå med någon form av avsmakningsbricka framför mig.

Vanligtvis väljer man en, två eller tre st okonomiyaki med olika innehåll (kött, vegetariskt eller ett lågkalorialternativ) samt ett av tre tillbehör.

Eller så kör man hela shebanget och tar en meny med två okonomiyaki, ett tillbehör, en sallad och en liten udonsoppa.

Jag skulle inte säga att de här japanska pannkakorna är direkt lätta, men de är fluffiga, goda och täckta med majonnäs. Det är kladdigt att äta men det är värt.

MamaWolf = prisvärt

Okonomiyakin med bacon och majs var nästan tung i överkant (en hade räckt) medan den vegetariska var mer i min smak.

Den currystarka udonsoppan var också toppengod, liksom den luftfriterade (alltså utan olja) karagee-kycklingen.

Och allt kostade 110 kr om jag inte missminner mig. Mycket prisvärt med tanke på hur mycket mat man får.

Framför allt var Kaori Kato supertrevlig. Jag gillar att äta hos trevliga människor.

Nu orkar jag inte skriva mer. Gå till MamaWolf om du är i krokarna kring lunchtid. Rekommenderas.

Nu ska vi se hur det här går. Att skriva inlägg via mobilen alltså. Lite längre ner får ni sen veta varför jag tycker att ni ska äta julbord på Oaxen Slip. 

Men så här tänker jag: Ska det bli något av den här bloggen så måste jag blogga lite mer frekvent, och ska jag orka blogga mer frekvent så måste jag sänka ambitionerna på vissa inlägg.

Räkna därför med fler korta, mindre eftertänksamma, inlägg om ditten och datten framöver. Typ om sådant ointressant som vad JAG gör om dagarna. Kopplat till mat och dryck så klart.

Det här är ett sådant. 

Jag vill ta säsongen som råder i beaktande och tipsa om var ni kan gå och äta julbord. Ni kan ju äta julbord hemma så klart, billigast och bäst, men om ni vill skämma bort er lite så har jag ett tips: Oaxen Slip.

Förra veckan åt jag på en av världens bästa restauranger: Noma i Köpenhamn. Jag funderade länge och väl på om jag alls skulle skriva om besöket. Egentligen är det inte den typen excesser som jag vill att den här bloggen, eller mitt liv i övrigt för den delen, ska handla om. Jag trivs generellt sett bättre på mindre restauranger, med mycket personlighet, hjärtlig mat och med många vänner runtomkring mig. Gärna där man serveras billigt vin i porslinsmuggar.

Noma är något helt annat. Men Noma är också något helt annat än en själlös lyxrestaurang. Jo, det är dyrt. Jättedyrt, till och med. Men kärleken till mat är samtidigt genomgående i allt som personalen tar sig för. Faktum är att jag aldrig har varit på någon restaurang, oavsett prisklass, där personalen till den här graden både varit oerhört kunnig – det fanns inte en fråga som jag inte fick ett långt och uttömmande svar på – och samtidigt verkade bli genuint glad av att få dela med sig av kunskapen.

Då ska man också ta i beaktande att många på Noma jobbar gratis – något som man verkligen kan diskutera en hel del kring – och runt 16 timmar per dag, fem dagar i veckan.

Punk Royale, tack för festen!

Att få högt ställda förväntningar infriade är en sak, men det här var något annat. Aldrig tidigare har jag gått till en restaurang och känt lika delar upprymdhet och krypande oro. Och sedan gått därifrån fånigt lycklig.

Punk Royale är ett nyöppnat litet krypin långt ner på Folkungagatan på Södermalm i Stockholm. Före besöket visste jag inte mycket om stället. Men det jag visste var det som gjorde mig bekymrad.

Uppmärksammad chokladboll

De som ligger bakom Punk Royale är Jocke Almqvist och Kalle Nilsson från Ölbaren i Åre. På något sätt (delvis medvetet?) har duon etablerats som restaurang-Sveriges bad boys. De gillar att provocera, inget snack om saken. Mest uppmärksammade blev de när deras gästspel på Niklas Ekstedts Kåken fick ett slut i förtid efter att de serverat chokladbollar i en ljusstake i form av en mörkhyad kvinna.

Rasistiska desserter är inget som jag har något till övers för. Men detsamma gäller att döma människor på förhand. Utan att höra deras version av det hela. Och efter Punk Royale-besöket kan jag lugnt säga att jag har en helt annan, betydligt bättre, bild av herrar Almqvist och Nilsson.

Häromveckan åt jag på Lilla Ego för första gången och det var en av mina bästa matupplevelser i Stockholm. Maten var fantastisk – tekniskt avancerade rätter (nästan helt) utan pretentioner. Väldigt, väldigt god mat helt enkelt. Dessutom extra trevligt att få varmrätterna serverade av Tom Sjöstedt själv.

Lokalen är också precis i min smak. Mer som en trevlig liten krog än som en fin restaurang. Handskrivna menyer på väggarna och Kent ur högtalarna (krogens namn kommer just från en Kent-låt). En fem plus-kväll utan tvekan.

Lilla Ego seglar upp som en av de absolut bästa restaurangerna jag har varit på i Stockholm. Men bäst är den inte.

Allra bäst är Back A Yard.

Och det baserar jag egentligen bara på en enda rätt. Och på min egen subjektiva smak, som säkerligen kan ifrågasättas både en och två gånger.

Back A Yard kan förresten knappt räknas som en restaurang längre. Fram till sensommaren 2013 låg Back A Yard långt ned på Folkungagatan, praktiskt nog precis runt hörnet från min lägenhet. Sedan stängde restaurangen ner. Men den upphörde inte. Den bytte bara skepnad.

Det ska sägas direkt: att äta lunch på Adam & Albin är inte billigt. Men det är förbaskat gott.

Det kryllar inte direkt av bra nudelställen i Stockholm så att Adam & Albin öppnat upp för nudellunch på Rådmansgatan sedan en knapp månad tillbaka är mycket välkommet. Trots att ramen är vansinnigt populärt i USA i allmänhet och New York i synnerhet, och trots att Stockholm relativt snabbt brukar anamma de newyorkska trenderna, är det snarare svårt än lätt att få tag i kvalitativa nudelsoppsrätter i Stockholm.

Ki-mama och Blue Light Yokohama

Ramen ki-mama ska vara jättebra, även om jag inte själv testat det än, och på Blue Light Yokohama på Södermalm kör man ramen specials på söndagar. Inte ens där har jag varit, trots att det bokstavligen talat ligger 13-14 steg från min port. Fler tips på ramenställen, någon?

Men på Adam & Albins nyöppnade nudellunch har jag varit två gånger och kan alltså konstatera två saker:

1. Det är sagolikt god mat.

2. Det är väldigt dyrt för att vara lunch.

Mercedes Bachelet, restaurangchef på Adam & Albin, berättade för mig att restaurangen vanligtvis inte håller öppet såsom restauranger vanligtvis håller öppet. I stället för daglig servering öppnar man upp för gäster en eller ett par gånger i månaden och serverar då mellanrätter i prissegmentet 85-295 kronor.

Men i och med nudellunchen gör man det nu betydligt enklare för människor att ta del av Adam Dahlbergs och Albin Wessmans matlagning. Lunchmenyn förändras ”lite då och då”, säger Mercedes Bachelet. Först kör man den nuvarande menyn – fyra varmrätter och en efterrätt – i några veckor, och sedan byter man. Allt baserat på säsong.

Säsongsbaserad meny

Just nu består menyn av två sorters ramen, en sashimirätt, en anka och en efterrätt. Det utlovas även ”vegetariska alternativ”, utan att detta förklaras närmare på menyn.

Eftersom det är ramen jag har suktat efter är det också deras två ramenrätter jag har testat hittills. Plus efterrätten: hällstekt pannkaka på rågsurdeg & öl.

Båda ramensopporna var utsökta, med smakrika och umamistarka buljonger. Ramen på sotat fläsk och bakat hönsägg med majrova och ett mos på pepparrot och äpple känns verkligen precis som den svenska version av en japansk nudelrätt som restaurangen eftersträvar. Även deras ”heta” ramen med queneller på krabba och räkor var mycket god. Men någon riktig hetta var det tyvärr inte tal om. En het ramensoppa ska väl åtminstone framkalla några ynka svettpärlor i pannan? Mera chili, boys!

För båda rätterna var det de syrliga elementen som var extra framträdande. Moset på äpple och pepparrot lyfte fläskramen på samma sätt som skaldjursversionen fick en rejäl skjuts tack vare den inlagda rättikan.

Slutsats: Adam & Albin

Detta bildspel kräver JavaScript.

Strålande god lunch allt som allt, men 135 kronor för en nudelsoppa är verkligen i mesta laget och gör nog tyvärr att många drar sig för ett besök. Då är sopporna dessutom de ”billiga” alternativen på menyn eftersom både sashimin (145 kr) och ankan (165 kr) är ännu dyrare.

Däremot måste jag nog säga att pannkakan till efterrätt är väl värd sina 85 kronor. Den serveras med mjölkglass och brynt smör samt små, torra, knastriga bitar av rågbröd som fick mig att drömma mig till Finland. Pannkaka som smälter i munnen. Brynt smör. Brödbitar. Glass. Full pott.

Jag kommer att gå tillbaka till Adam & Albin för lunch. Riktigt god mat får lov att kosta lite extra ibland. Men något regelbundet lunchställe blir det nog inte ändå.

Fotnot: slutsats kan komma att revideras efter nästa lönesamtal.

Utan någon större marknadsföringskampanj har en ny restaurang öppnat på Tjärhovsgatan 19 på Södermalm (Kafé Tjärleks tidigare lokal).

När man ser neonskylten föreställande ett stekt ägg vet man att man har kommit rätt. Greasy Spoon, som stället heter, vill fylla en lucka på Stockholms brunchscen.

Greasy Spoon, Tjärhovsgatan 19