Mörkret kommer.

Så stålsätt er. Och laga god mat.

Vi ska nog klara den här vintern också.

Man kan ju alltid låtsas att det fortfarande är sommar genom att laga soliga rätter. I dag kan ni till exempel svänga ihop min version av matlagningsgeniet Yotam Ottolenghis enkla och slurpigt goda ”sallad” (vad får egentligen kallas sallad?) med sobanudlar, aubergine och mango, från en av världens bästa vegetariska kokböcker, Plenty.

Och medan ni rör ihop dressingen på med vitlök, chili, sesamolja och lime så tittar ni ut genom fönstret. Ni tittar ut och så låtsas ni att höstsolen som slår mot husväggarna är sådär högsommarvarm och inte alls snart kräver både halsduk, vantar och dunskal.

Tag ett recept från en superduktig och inspirerande kock. Tag ett ett annat från en lika superduktig och inspirerande kock. Kombinera dessa tu och underverk skapas.

Jag har, tror jag, lagat något av det godaste jag har lagat, hajar ni? Här nedan följer snart ett recept på tryckkokat fläsk med chorizo- och majssallad, gremolata på koriander och pinjenötter samt Pedro Ximénez-sås.

Varför har ingen tipsat om friterad ansjovis tidigare? Alltså att fritera sådana där vanliga Janssons frestelse-ansjovisfiléer (egentligen inlagd skarpsill). Nu tipsar jag om det i alla fall. Jag kan nämligen meddela att det är hur gott som helst.

Idén blev till som en kombination av att jag dels funderade på vad jag skulle göra av mina överblivna ansjovisfiléer, dels ville ha något att toppa min lunchsallad med.

Att fritera ansjovisfiléer är sprättlätt: ta ansjovis, doppa den i 1) mjöl 2) ägg 3) ströbröd och stek sedan i olja. Lägg på hushållspapper för att torka och ät som snacks eller, som nedan, som topping på en sallad.

Jag har en vän. Eller vän och vän, se hen snarare som en andlig ledare inom allt som rör kokkonst. Det är hen som … eller, låt oss förresten ge hen ett namn först. Typ … Kvaser? Kvaser blir bra.

Det är Kvaser som, när jag ställer en till synes enkel fråga (hur ska jag steka bröd i smör?) eller ber om ett enkelt råd (kan jag verkligen ha hummerskal OCH räkskal i en skaldjursfond?), kommer med ett långt svar. Och sen ett tillägg till det svaret. Och sen ytterligare ett. Och ett till. Och två till. Och sen ett avslutande svar. Och så ett extra ”du kommer väl ihåg att, du får absolut inte glömma att …!”, för säkerhets skull.

Och det är de här råden som i nästa skede gör mig till EN BÄTTRE MATLAGARE.

Jag utlovade ett recept på vegetarisk boeuf bourguignon. Här kommer ett recept på vegetarisk boeuf bourguignon.

Det här är i princip exakt samma recept som jag använder när jag gör boeuf bourguignon med kött, vilket mer eller mindre är Julia Childs variant (som går att finna i  Anders Öhmans blogg). Skillnaden är att jag använder rökt tofu i stället för bacon och vegobitar i stället för kött. Det jag gillar med det här receptet är att man behåller ”köttigheten” i rätten. Jag vet att det finns vegetarianer där ute som just vill undvika att rätter försöker efterhärma kött, men här tycker jag att det är att föredra.

Ingen ska förresten få för sig att jag är någon vidare kännare av vegobitar, men jag tyckte att de som jag hittade fungerade bra. Jag letade egentligen efter Anammas vegobitar, då detta var vad Jävligt Gott-Gustav tipsade om, men dessa fanns ingenstans att finna. I stället hittade jag de här:

En dag kvar till julafton och jag är nästan redan trött på julmat. Jag brukar nästan aldrig äta julbord innan dopparedagen infinner sig men i år har det redan blivit nästan märkligt mycket sill, lax, Janssons osv.

Förutom julbord på lokal har det blivit både glöggmingel med föräldrar och svärföräldrar samt ett och annat julbord med vänner. Och redan ganska många vörtmackor med julskinka och senap.

Glöggmys med snittar, julgodis, saffranslängder och mjuk pepparkaka.

Ja, det är vodka på bordet. Men har man ingen julsnaps så får man helt enkelt improvisera.

Det har helt enkelt blivit lite mycket av juliga läckerheter hittills, så nu hoppas jag på en julafton med lite fräschare inslag på bordet. Fast när jag väl står där framför den varmrökta laxen, långkålen, de finska jullådorna och den inlagda sillen så kommer jag nog vara ganska tillfreds ändå.

Först och främst: GRATTIS PAPPA PÅ 71-ÅRSDAGEN! (ni som bara vill ha ett recept på borsjtj kan skrolla ner)

Det har varit ett omtumlande år, och det höll ett tag på att gå riktigt åt pipsvängen med alltsammans men det ordnade upp sig. Jag tänker inte gå in på detaljer, men man kan väl konstatera att jag inte direkt har några problem med att betala skatt en masse för att upprätthålla svensk sjukvård, som när det väl gäller är pretty darn fantastisk.

Men nu är allt bra, och i dag firar vi farsgubben precis som vanligt. Så hur firar man sin älskade far då? Jag föreslår, med världens godaste soppa: borsjtj.

"The best way to cook a squid is either one minute or one hour, nothing in between. Otherwise it will be completely inedible."

"Man blandar inte fisk och korv."

Det första citatet, om bläckfisk, tillskrivs den världsberömda franska kocken Raymond Blanc, och visst är det något man älskar med (franska) kockars orubbliga principer, oavsett om de bygger på mångårig kunskap eller bara på larviga generaliseringar? Dessa ”sanningar” är så klart inte så absoluta som Blanc och andra köksmästare vill låta en tro, men jag väljer ändå oftast att lägga mitt kritiska öga åt sidan och köpa konceptet rakt av. Vive la France.

Det andra citatet, om bläckfisk (och korv), kommer från min sambo. Och … ja. Bry er inte om henne. Nu lagar vi bläckfisk och korv.

Först ska ni få ett kokbokstips. Sedan ska ni få ett recept på sashimi.

Mathias Dahlgrens ”Hemkunskap” är precis en sådan bok som jag gillar. Bra recept så klart, men framför allt små tips och tricks från någon som verkligen vet hur man lagar mat. Jag menar, vem älskar inte tips och tricks?
Det finns i princip bara en typ av riktigt klickjagande rubriker som jag alltid faller för, och det är rubriker av typen ”Så brer du kallt smör på rostat bröd”.

Särskilt mycket älskar jag kapitlet där Dahlgren listar mer eller mindre oväntade, men lyckade, kombinationer av råvaror. Att ketchup och svartpeppar passar bra ihop vet nog varje människa som satt sin fot på donken, men visste ni också att man kan göra ”fuskburrata” genom att mixa mozzarella och grädde? Eller att porter är en alldeles utmärkt dryck att kombinera med … prinsesstårta?

Han listar också en hel del recept på grunder att bygga vidare på, och som funkar fint att frysa in. Så som hur man gör fem kilo (!) smarrigsmaskens tomatsås, soppa på vilka grönsaker som helst eller en rejäl laddning fried rice-bas. Jag kan åtminstone gå i god för tomatsåsen (recept kommer snart), även om jag halverade receptet pga liten frys.

Men jag undrar om inte det allra bästa med ”Hemkunskap” är följande recept, som är lika enkelt som det är löjligt gott.

Det var inte direkt meningen att sluta blogga. Det bara blev så. Saker kom emellan, antar jag. Resor, flytt och allmänna grubblerier. Och matlagning, ironiskt nog. För det är inte så att jag har slutat laga mat. Snarare är mitt intresse för mat större än någonsin. Men i stället för att lägga fokus på att både laga mat och skriva har jag prioriterat enbart det förstnämnda.

Och så har jag funderat mycket på VARFÖR jag bloggar. Vem skriver jag för? Det finns så mycket med bloggar, sociala medier och ja, internet i stort, som jag inte riktigt står ut med. Samtidigt som nätet bidrar till så mycket bra ligger det som en kvävande slöja av narcissism och bekräftelsebehov över det hela, och som får mig att vilja ta mitt inte så skarpa huvud och dunka upprepade gånger mot väggen.

Förstå därför att jag inte mår bättre av att inse att jag själv är en del av det där, inte minst genom den här bloggen. Skriver jag verkligen för mig själv, som jag har hävdat att jag gör? Eller vill jag bara att folk ska säga att jag är bra? Och är det i så fall nödvändigtvis något dåligt?