Äckelvarning utfärdas.

Alla kommer inte att uppskatta det här inlägget, men det måste ändå skrivas. Hur ska ni annars få veta hur det smakar att äta ett embryo? Ett ankembryo.

I vissa delar av världen, framför allt i Kina och Sydostasien, har man nämligen för vana att äta inte bara fågel och ägg. Utan även det som är … ja, däremellan.

Fågel, ägg eller mittemellan låter lite som en barnlek. Men någon barnlek är det inte att tacka ja till att äta balot (eller balut), som det heter. Mitt problem är att jag reflexmässigt svarar ja om någon bjuder på mat. Så när jag i Vietnam fick frågan ”do you want to try the embryo egg?” svarade resesällskap Lisa med ett rationellt ”nej”, medan jag hörde mig själv säga ”absolut!”. Trots att jag kände till denna delikatess sedan tidigare och bestämt mig för att inte äta. Men nu blev det som det blev.

Vad är då balot mer exakt?

Låt oss lägga eufemismerna åt sidan. Det är ett befruktat ankägg där fostret inte har utvecklats helt och hållet. Mina bilder är högst censurerade, men googla ”balot” eller ”balut” om du törs. It aint pretty.

Ägget ”lagras” i runt 18 dagar efter befruktningen – en period då kycklingen som aldrig ska bli en kyckling hinner växa till sig – innan det kokas och serveras. Det äts i tre delar:

1. ”Saften” – knacka ett litet hål i toppen av ägget och häll i dig vätskan inuti. Ja, det känns lite lurigt att dricka någon form av ”fostervatten”. Men det smakar som en riktigt god kycklingbuljong.
2. Äggulan – knacka ett större hål i ägget och gräv ut gulan. Den ser ut som en helt vanlig hårdkokt äggula, fast med lite ådror i sig. Så inte helt vanlig, kanske. Smakar … gott. Lite köttigt.
3. Fostret – det är här det börjar bli jobbigt på riktigt. Men jag hade turen att det var mörkt ute, så jag vet inte riktigt vad jag åt. Jag såg någon liten fjäder här och där, men varken öga eller näbb. Men jag åt. Först en tugga, med lite mynta och nån syrlig dipp. Sedan en till. Rätt som det var hade jag ätit upp allt.

Och det var faktiskt inte så illa. Det var ganska gott, till och med. Den ”köttiga” delen, alltså lill-kyllingen, var lite som att äta väldigt mört kycklingkött. Och smaken: varm och fåglig.

Okej, man behöver inte överdriva och äta 40 balot-ägg på fem minuter som Wayne Algenio, som hittills har tre förstaplatser av tre möjliga i New Yorks årliga balotätartävling. Men jag skulle absolut kunna äta ett eller två ägg igen.

Och vet ni, det är inte bara gott. Det är nyttigt också.

Bloggen har inlett 2015 blygsamt. Jag ber om ursäkt, men misströsta ej, det finns en förklaring. De senaste veckorna har jag varit på flykt i Sydostasien och fokuserat på utloggat livsnjuteri.

Och det som jag har försakat under januari kommer jag att betala tillbaka i form av en och annan reseskildring den närmsta tiden. Tro mig, jag har ätit en hel del ”intressanta” saker sedan senast. De allra mest magstarka rätterna återkommer jag dock till lite senare.

Vi börjar i Saigon.

Street food i Saigon

Inledningsvis, för att alls överleva i Vietnam: GÅ LÅNGSAMT.

Det kan tyckas dumdristigt och, ja, rent livsfarligt när hundra och åter hundra av Saigons uppskattningsvis sex miljoner motorcyklar svischar fram över vägarna. Rakt mot dig. Men det är faktiskt i princip det enda sättet att ta sig över vägarna i den vietnamesiska huvudstaden (som egentligen heter Ho Chi Minh City, jag vet, men det är det ingen som säger).

Går man bara lugnt och försiktigt, gärna med ena armen utsträckt i en ”stopp, kör försiktigt, här kommer jag”-gest, så klarar man sig vanligtvis fint i Saigon. Då hinner motorcyklisterna se dig, reagera i god tid och köra runt dig i stället för rakt över dig. (Obs! Detta tycks inte gälla bilarna, betydligt färre i antal, som bara kör på).

Men trots denna viktiga lärdom kommer den vietnamesiska storstadstrafiken att ge dig en radda av små och stora hjärtattacker. Det är bara att 1) gilla läget eller 2) bli en del av kaoset. För paradoxalt nog är trafiken som minst skrämmande när man själv sätter sig på sadeln. Bakom en körvan vietnames, vill säga.

Vanligtvis är denna saftpirat visserligen mycket tveksamt inställd till guidade turer. Men dels ville jag inte riskera livhanken genom att själv köra motorcykel i Saigon. Dels tycker jag om mat. Och just vietnamesisk mat är, om ni inte redan visste det, ganska så väldigt jättegod. Minns bland annat mitt tappra, men icke så bildsköna, försök att göra goi cuon, vietnamesiska vårrullar, för en tid sedan.

Därför svalde jag stoltheten och bokade in oss på en av alla Saigons mat-tourer. Många arrangörer lovordas, exempelvis XO Tours och Saigon Street Eats, men vårt val föll till slut på Back of the Bike Tours. Vi blev inte besvikna.

Dyrt men prisvärt

Det är lätt att argumentera för dumheten i att betala mer än 500 kronor per person för mat som egentligen kostar några spänn. Men sanningen är att vi aldrig skulle ha hittat dessa pärlor, vore det inte för våra guider Tuan och Vy. Dessutom fick vi samtidigt en rundtur genom stans olika distrikt. Alltså: värt pengarna.

Mitt vanligtvis pålitliga lokalsinne lade ned verksamheten ganska omgående när vi speedade genom rondeller, runt gathörn, från den ena stadsdelen till nästa. Jag visste inte var jag var, men det jag vet med säkerhet är att varje gång vi stannade så bjöds vi på utsökt krubb.

Det här är vad vi åt:

Goi Du Du Bo – papayasallad med torkad bifflever.

Goi du du bo

Man kan väl säga att det första stoppet satte tonen för hela turen. I ett gathörn, vid en stor lyktstolpe, på andra sidan vägen från Le Van Tam Park, står varje dag en kvinna vid en liten vagn. På vagnen hänger en hel drös med påsar i olika storlekar. I påsarna ligger strimlor av grön papaya, thaibasilika, torkad lever, rostade jordnötter och rischips. Och så två påsar av mindre modell med fisksås respektive chilisås.

Allt detta blandar man samman på en tallrik. Sedan äter man och tänker inte på något annat förrän maten är slut. Denna goi du du bo är något av det godaste jag ätit i form av gatumat. Syra, sötma, hetta, fantastiska kontraster i konsistens. En perfekt rätt.

Här ungefär står hon, om du har vägarna förbi.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Heo nuong och ho lo nuong

Plaststolarna är avgörande för om maten är god i Vietnam. Ju mindre plaststolar en restaurang har – och tro mig, det finns nästan ingen nedre storleksgräns i Saigon – desto godare sägs maten vara. På vårt andra stopp var stolarna så små att man slog knäna i hakan. Maten? Utsökt. Över öppen eld grillades två spett med gris: ett med rent fläskkött (heo nuong) och ett med små ”korvbollar” (ho lo nuong). Båda serverades med chilisås och framför allt de senare var så goda att jag, om jag hade fått möjlighet, hade kunnat slå mitt eget grillspettsrekord. Jag är ingen särskilt stadig pjäs men jag kan äta mycket. På en jobbfest åt jag en gång 22 kycklingspett, vilket fick en och annan att höja på ögonbrynet.

Banh Canh Ghe – soppa på havskrabba med tapiokanudlar, fläsksvål, friterade fiskkakor och grön chilisås.

Banh canh ghe

Krabba är krångligt och kladdigt att äta. Så när man har två guider som erbjuder sig att skala denna lilla pansarkrabat åt en, är det bara att tacka och ta emot. Vår banh canh ghe – en soppa på havskrabba med tapiokanudlar, fläsksvål och friterad fiskkaka – serverades med en grön chilisås som var lika vass på tungan som skenet från lysrören i restaurangen var mot ögonen.

Ungefär här ligger restaurangen. Leta efter en restaurang med två våningar, med skarpa lysrör och illgröna väggar.

Banh Xeo – vietnamesisk rispannkaka fylld med räkor, fläsk och böngroddar.

Banh xeo och bo la lot

Den vietnamesiska pannkakan, banh xeo, är världskänd. Smeten görs på rismjöl, vatten och gurkmeja och pannkakan fylls sedan med böngroddar, fläsk och räkor. De gånger jag ätit det i Sverige har jag fått en stor variant, vikt på mitten. Här fick vi i stället, vilket föll mig bättre i smaken, en mindre version som man sedan rullade in i ett rispapper tillsammans med krispiga salladsblad och färska kryddor. Därefter tjoffade man ned den i lite fisksås och smaskade i sig. Mycket, mycket gott.

På liknande sätt gjorde vi med bo la lot _ biff och citrongräs inrullat i betelblad. Man lade sina biffrullar på rispapper, toppade med sallad, färska kryddor och glasnudlar, rullade ihop och åt upp.

Hemlis! Här åt jag också en annan anrättning, en ökänd sådan. Läs mer om den här.

Slutsats – Back of the Bike Tours

Älskar du mat och har lite kort om tid? Vill du testa genuin vietnamesisk gatumat, som är något annat än banh mi och pho? Då är det här helt suveränt. Alla guider talar strålande engelska, är pålästa och, inte minst, är duktiga förare. Förutom maten ovan ingår all dryck (öl, läsk eller te) plus ett sista stopp med desserter (sticky rice i ett par olika former, någon form av glass och en massa färsk frukt). Det kostar som sagt lite, men det är det verkligen värt.

En sak skulle jag dock göra annorlunda. Vi tog nämligen turen lite för sent. Så om du åker till Saigon, anmäl dig till en sådan här tur redan första kvällen. Då får du hyfsad koll på hur stan är upplagd och du vet framför allt vad du ska beställa när du vill ha smarrig gatumat resten av vistelsen.