Förra veckan åt jag på en av världens bästa restauranger: Noma i Köpenhamn. Jag funderade länge och väl på om jag alls skulle skriva om besöket. Egentligen är det inte den typen excesser som jag vill att den här bloggen, eller mitt liv i övrigt för den delen, ska handla om. Jag trivs generellt sett bättre på mindre restauranger, med mycket personlighet, hjärtlig mat och med många vänner runtomkring mig. Gärna där man serveras billigt vin i porslinsmuggar.
Noma är något helt annat. Men Noma är också något helt annat än en själlös lyxrestaurang. Jo, det är dyrt. Jättedyrt, till och med. Men kärleken till mat är samtidigt genomgående i allt som personalen tar sig för. Faktum är att jag aldrig har varit på någon restaurang, oavsett prisklass, där personalen till den här graden både varit oerhört kunnig – det fanns inte en fråga som jag inte fick ett långt och uttömmande svar på – och samtidigt verkade bli genuint glad av att få dela med sig av kunskapen.
Då ska man också ta i beaktande att många på Noma jobbar gratis – något som man verkligen kan diskutera en hel del kring – och runt 16 timmar per dag, fem dagar i veckan.