Nytt år, samma löfte som de senaste åren: Jag ska äta vad jag vill, när jag vill. Rätt bra nyårslöfte om jag får säga det själv.

Vilket nyår det blev förresten! Vi har har haft några härliga vänner från Slovenien på besök över helgen och det har varit full rulle hela tiden. Dels var vi så klart tvungna att bilda dem i svensk finkultur. Ni vet Abba, snapsvisor och bakispizza. All denna pedagogiska verksamhet tar på kraften. Dels är balkaner som bekant inte direkt kända för att spotta i glaset. Det har varit festligt, så att säga. Men anständigt.

Abbalkan.

Mera gräddsås, Meatballs!

När det gäller SVENSK MATKULTUR har vi som sagt lärt ut the fine art of nyårsdagspizza. Vi har också, naturligtvis, hunnit med en och annan fika samt inmundigat köttbullar på lokal. Jag måste erkänna att jag inte trodde att Meatballs (korsningen Kocksgatan/Nytorgsgatan) koncept (bara köttbullar) skulle bli så lyckat som det verkar ha blivit. Men det har varit så mycket folk där de senaste dagarna, när vi har gått förbi i alla fall, att det nog inte hade blivit någon lunch för oss alls om vi inte hade reserverat bord. Gott var det också, även om de allt snålar en del med gräddsåsen. Så gör man bara inte.

En dag kvar till julafton och jag är nästan redan trött på julmat. Jag brukar nästan aldrig äta julbord innan dopparedagen infinner sig men i år har det redan blivit nästan märkligt mycket sill, lax, Janssons osv.

Förutom julbord på lokal har det blivit både glöggmingel med föräldrar och svärföräldrar samt ett och annat julbord med vänner. Och redan ganska många vörtmackor med julskinka och senap.

Glöggmys med snittar, julgodis, saffranslängder och mjuk pepparkaka.

Ja, det är vodka på bordet. Men har man ingen julsnaps så får man helt enkelt improvisera.

Det har helt enkelt blivit lite mycket av juliga läckerheter hittills, så nu hoppas jag på en julafton med lite fräschare inslag på bordet. Fast när jag väl står där framför den varmrökta laxen, långkålen, de finska jullådorna och den inlagda sillen så kommer jag nog vara ganska tillfreds ändå.

Eller ”Glad självständighetsdag!”, om ni inte hajar tugget. 

I dag är det Finlands självständighetsdag och är man finsk medborgare så måste det så klart firas.

Förra året firade jag med hembakade julstjärnor, men det orkade jag inte knåda till i år. I stället blev det ett besök till den enda butiken värd namnet (tror jag i alla fall?) om man vill ha tag på finska råvaror: Finska butiken i Hötorgshallen.

Pihlaja, Tupla, Fazer mjölkchoklad, smältost, karelska piroger, äggsmör, salmiak och lakrits som smakar granskog.

Butiken drivs av familjen Stobin; mamma Marjatta håller i spakarna tillsammans med döttrarna Rosanna, Sonja, Elisa och Anniina, och det är uteslutande hit jag går när jag behöver knackkorv, finska makaroner, smältost eller karelska piroger.

Två av systrarna Stobin, Sonja och Elisa, i Finska butiken i Hötorgshallen.

Det mesta som jag fick med mig hem den här gången var självklara saker som världens godaste chokladbar Tupla, världens godaste mjölkchoklad från Fazer, lite Pihlaja-godisar, salmiak till sambon, smältost och så karelska piroger med äggsmör till frukosten.

Typisk finsk frukost.

Men det mest oväntade var att jag kom hem med lakrits. Till mig själv.

Jag avskyr ju lakrits. Jag AVSKYR JU LAKRITS. Men den här är … jättegod. Faktiskt.

Så god att jag, efter att ha fått ett smakprov och ändå var på väg hem, vände på klacken, gick tillbaka till Hötorgshallen och köpte en burk. En burk lakrits. Kôrs i take’, som vi säger i Värmland.

Lakritsen, som är en ”Finnish edition” gjord av svenska Haupt, heter Metsälaku (skogslakrits) och är chokladöverdragen lakrits med smak av blåbär, granolja och timjan.

Den smakar granskog, helt enkelt. Och den är, sjukt nog, jähättegod.

Metsälaku från Haupt lakrits.

Nu, om ni ursäktar, ska jag fira lite.

Nu ska vi se hur det här går. Att skriva inlägg via mobilen alltså. Lite längre ner får ni sen veta varför jag tycker att ni ska äta julbord på Oaxen Slip. 

Men så här tänker jag: Ska det bli något av den här bloggen så måste jag blogga lite mer frekvent, och ska jag orka blogga mer frekvent så måste jag sänka ambitionerna på vissa inlägg.

Räkna därför med fler korta, mindre eftertänksamma, inlägg om ditten och datten framöver. Typ om sådant ointressant som vad JAG gör om dagarna. Kopplat till mat och dryck så klart.

Det här är ett sådant. 

Jag vill ta säsongen som råder i beaktande och tipsa om var ni kan gå och äta julbord. Ni kan ju äta julbord hemma så klart, billigast och bäst, men om ni vill skämma bort er lite så har jag ett tips: Oaxen Slip.

Först och främst: GRATTIS PAPPA PÅ 71-ÅRSDAGEN! (ni som bara vill ha ett recept på borsjtj kan skrolla ner)

Det har varit ett omtumlande år, och det höll ett tag på att gå riktigt åt pipsvängen med alltsammans men det ordnade upp sig. Jag tänker inte gå in på detaljer, men man kan väl konstatera att jag inte direkt har några problem med att betala skatt en masse för att upprätthålla svensk sjukvård, som när det väl gäller är pretty darn fantastisk.

Men nu är allt bra, och i dag firar vi farsgubben precis som vanligt. Så hur firar man sin älskade far då? Jag föreslår, med världens godaste soppa: borsjtj.

"The best way to cook a squid is either one minute or one hour, nothing in between. Otherwise it will be completely inedible."

"Man blandar inte fisk och korv."

Det första citatet, om bläckfisk, tillskrivs den världsberömda franska kocken Raymond Blanc, och visst är det något man älskar med (franska) kockars orubbliga principer, oavsett om de bygger på mångårig kunskap eller bara på larviga generaliseringar? Dessa ”sanningar” är så klart inte så absoluta som Blanc och andra köksmästare vill låta en tro, men jag väljer ändå oftast att lägga mitt kritiska öga åt sidan och köpa konceptet rakt av. Vive la France.

Det andra citatet, om bläckfisk (och korv), kommer från min sambo. Och … ja. Bry er inte om henne. Nu lagar vi bläckfisk och korv.

Först ska ni få ett kokbokstips. Sedan ska ni få ett recept på sashimi.

Mathias Dahlgrens ”Hemkunskap” är precis en sådan bok som jag gillar. Bra recept så klart, men framför allt små tips och tricks från någon som verkligen vet hur man lagar mat. Jag menar, vem älskar inte tips och tricks?
Det finns i princip bara en typ av riktigt klickjagande rubriker som jag alltid faller för, och det är rubriker av typen ”Så brer du kallt smör på rostat bröd”.

Särskilt mycket älskar jag kapitlet där Dahlgren listar mer eller mindre oväntade, men lyckade, kombinationer av råvaror. Att ketchup och svartpeppar passar bra ihop vet nog varje människa som satt sin fot på donken, men visste ni också att man kan göra ”fuskburrata” genom att mixa mozzarella och grädde? Eller att porter är en alldeles utmärkt dryck att kombinera med … prinsesstårta?

Han listar också en hel del recept på grunder att bygga vidare på, och som funkar fint att frysa in. Så som hur man gör fem kilo (!) smarrigsmaskens tomatsås, soppa på vilka grönsaker som helst eller en rejäl laddning fried rice-bas. Jag kan åtminstone gå i god för tomatsåsen (recept kommer snart), även om jag halverade receptet pga liten frys.

Men jag undrar om inte det allra bästa med ”Hemkunskap” är följande recept, som är lika enkelt som det är löjligt gott.

Det var inte direkt meningen att sluta blogga. Det bara blev så. Saker kom emellan, antar jag. Resor, flytt och allmänna grubblerier. Och matlagning, ironiskt nog. För det är inte så att jag har slutat laga mat. Snarare är mitt intresse för mat större än någonsin. Men i stället för att lägga fokus på att både laga mat och skriva har jag prioriterat enbart det förstnämnda.

Och så har jag funderat mycket på VARFÖR jag bloggar. Vem skriver jag för? Det finns så mycket med bloggar, sociala medier och ja, internet i stort, som jag inte riktigt står ut med. Samtidigt som nätet bidrar till så mycket bra ligger det som en kvävande slöja av narcissism och bekräftelsebehov över det hela, och som får mig att vilja ta mitt inte så skarpa huvud och dunka upprepade gånger mot väggen.

Förstå därför att jag inte mår bättre av att inse att jag själv är en del av det där, inte minst genom den här bloggen. Skriver jag verkligen för mig själv, som jag har hävdat att jag gör? Eller vill jag bara att folk ska säga att jag är bra? Och är det i så fall nödvändigtvis något dåligt?

Förra veckan åt jag på en av världens bästa restauranger: Noma i Köpenhamn. Jag funderade länge och väl på om jag alls skulle skriva om besöket. Egentligen är det inte den typen excesser som jag vill att den här bloggen, eller mitt liv i övrigt för den delen, ska handla om. Jag trivs generellt sett bättre på mindre restauranger, med mycket personlighet, hjärtlig mat och med många vänner runtomkring mig. Gärna där man serveras billigt vin i porslinsmuggar.

Noma är något helt annat. Men Noma är också något helt annat än en själlös lyxrestaurang. Jo, det är dyrt. Jättedyrt, till och med. Men kärleken till mat är samtidigt genomgående i allt som personalen tar sig för. Faktum är att jag aldrig har varit på någon restaurang, oavsett prisklass, där personalen till den här graden både varit oerhört kunnig – det fanns inte en fråga som jag inte fick ett långt och uttömmande svar på – och samtidigt verkade bli genuint glad av att få dela med sig av kunskapen.

Då ska man också ta i beaktande att många på Noma jobbar gratis – något som man verkligen kan diskutera en hel del kring – och runt 16 timmar per dag, fem dagar i veckan.

Här sitter jag i mitt nedsläckta lilla kök och stirrar ut genom balkongdörrarna, nyvaken och besviken. Det droppar enerverande från balkongen ovanför. Dropp, dropp, dropp, dropp. Inte alls det där mysiga smattrandet som regn kan vara, när det väljer att landa på till exempel plasttaket till en inglasad veranda. Nu är det bara blött och kallt. Dropp, dropp, dropp, dropp.

Jag lyckades pricka in min tiodagarsledighet så att den började exakt samma dag som värmen försvann. Mina planer på att varje dag ta en filt i den ena handen, en bok i den andra och sedan landa min lekamen i gräset på diverse parker i Stockholm gick det åt pipsvängen med.

Med facit i hand skulle jag kanske ha bokat den där resan till Barcelona som jag funderade på. Fast, äh, sitta och såsa på någon uteservering med 28 grader i skuggan och där det enda regn att tala om är det bestående av tapas och cava som forsar över en. Inget för mig.