Här sitter jag i mitt nedsläckta lilla kök och stirrar ut genom balkongdörrarna, nyvaken och besviken. Det droppar enerverande från balkongen ovanför. Dropp, dropp, dropp, dropp. Inte alls det där mysiga smattrandet som regn kan vara, när det väljer att landa på till exempel plasttaket till en inglasad veranda. Nu är det bara blött och kallt. Dropp, dropp, dropp, dropp.

Jag lyckades pricka in min tiodagarsledighet så att den började exakt samma dag som värmen försvann. Mina planer på att varje dag ta en filt i den ena handen, en bok i den andra och sedan landa min lekamen i gräset på diverse parker i Stockholm gick det åt pipsvängen med.

Med facit i hand skulle jag kanske ha bokat den där resan till Barcelona som jag funderade på. Fast, äh, sitta och såsa på någon uteservering med 28 grader i skuggan och där det enda regn att tala om är det bestående av tapas och cava som forsar över en. Inget för mig.

Det är inte lätt när inspirationen tryter.

Jag vet inte varför jag inte har bloggat något på sistone. Tid har jag ju haft. Och det är inte så att jag har slutat laga mat.

Men suget att skriva har inte funnits. Kanske beror det på att jag har nya arbetstider? Kanske skriver jag tillräckligt på jobbet? Eller så har jag bara svårt att se åt vilket håll bloggen ska bege sig – den är trots allt rätt spretig ämnesmässigt.

Äh, jag skyller på värmen. När det är så varmt som det har varit den senaste veckan orkar jag knappt laga någon mat heller. Inget krångligt i alla fall. Vilket leder oss till ämnet för dagen: panzanella.

Denna italienska fattigmanssallad, som också går under namnet panmolle, är kanske den perfekta sommarlunchen. Lätt, men inte för lätt. Snabbfixad. Sprättlätt att variera. Och så god förstås.

Valborgsmässoafton och första maj står inför oss. Arbetarrörelsen förbereder således sina demonstrationer runtom i världen, samtidigt som Marshallöarna firar sin nationaldag lite i skymundan.

Själv måste jag tillbringa större delen av helgen på jobbet. Men lite valborgsfeeling har jag ändå skapat här hemma. Lite vikingakänsla, rent av.

Jag har gjort mjöd.

Precis som påsk är valborgshelgen ingenting som jag lägger större fokus vid generellt sett. Men vissa saker hör valborg och första maj till. Och i vår familj har den saken varit sima – finsk mjöd.

Inte för att jag tidigare har varit särskilt fäst vid sima. Jag minns mest hur det varje vår i garaget/förrådet/hallen stod ett gäng flaskor med ett grumligt, ljusgult innehåll där det flöt omkring några uppsvällda russin på toppen. Det såg halvgott ut. Och jag vill inte heller minnas att jag gillade smaken något vidare.

Men med åldern kommer visdomen. Och mer sofistikerade smaklökar. Först nu börjar jag förstå storheten med sima.

Amerikaner är ändå för jäkla sköna när det gäller vissa saker. Som med banankaka. På engelska heter det banana bread, alltså bananbröd. Jag tror att det enda skälet till det, vilket är ett fulgott och supersmart skäl, är att de vill kunna äta banankaka till frukost utan att få dåligt samvete.

Så därför tänker jag också på det som ett bröd. Och nu har jag ätit det till frukost tre dagar i rad. #winning

Som ni säkert känner till finns det en fantasiljon olika recept på banankaka. Det behövs inte fler. Ändå ska jag dela med mig av ytterligare ett.

Varför?

Därför att jag kanske har något att lära ut om bananer.

Till banankaka ska man använda övermogna bananer, det är nog allmänt känt. Men vet ni hur övermogna de kan (=ska) vara?

Se och lär:

Den kristna påsken är över (minnet av den återstår i form av flera kilo memma i kyl och frys). Men fortfarande pågår den judiska påsken – pesach.

Pesach firas i åtta dagar (i år mellan den 4 och den 11 april) till minne av uttåget ur Egypten. Det kallas också ”det osyrade brödets högtid” vilket beror att man inför uttåget inte hade någon tid att jäsa brödet.

Just osyrat bröd, så kallat matza (eller matzah/matzo), är det enda bröd som äts under pesach. Och det är matza, framför allt det mjöl man kan mala det till, som föranleder detta blogginlägg.

Visst, jag har judiska rötter, men religion är överhuvudtaget inget som tar särskilt mycket plats i min vardag. Däremot tycker jag om god mat, och inom judendomen finns det en hel del. Framför allt har jag de senaste åren ofta tänkt att jag vill testa en viss maträtt, som är starkt kopplad till pesach: matzo ball soup.

Påsken är här och det är i ärlighetens namn ingen helg som jag brukar fira alltför nitiskt. Förutom en punkt då.

Memma (på finska: mämmi), Finlands stoltaste påskdessert, är en gammal, gammal tradition som också jag håller hårt fast vid. Redan från 1200-talet och framåt åts någon form av memmaliknande röra i sydvästra Finland. På 1700-talet skrev den finlandssvenske biskopen Daniel Juslenius om en gröt som människor åt i landskapet Egentliga Finland.

Hans beskrivning av memma fungerar faktiskt lika bra i dag som då:

”Den har verkligen en svartaktig färg, men är samtidigt ovanligt söt och man äter den under påsken till minne av det osyrade brödet”

Professor Pehr Adrian Gadd skrev 1751 ner ett recept på memma som är närapå identiskt med de nutida:

”En del rågmjöl, två delar mald rågmalt, vilket mäskas i varmt vatten och den lösa blandningen läggs sedan i en korg för att mogna i svag ugnsvärme i 6–7 timmar.”

Att inte ha någon köksfläkt har både bra och dåliga sidor.

Dåliga:

• hyllplan nära taket täcks lätt av ett lager flott om man inte ser till att hålla efter. Fräscht.
• det luktar mat i hela bostaden.

Bra:

• det luktar mat i hela bostaden.

Det är lite en smaksak det där, om man vill, eller inte vill, att hela lägenheten ska lukta en liten del av Indien i flera dagar efter att man har lagat en curry.

Personligen tycker jag oftast om när min lägenhet luktar mat. Och därför är det med kluvna känslor jag nu har upptäckt att mitt senaste tillskott i köket, tar bort det mesta av matoset.

Med en tryckkokare tillagas maten i ett slutet kärl, och doften/lukten sprids inte och sätter sig i väggarna. Vilket ju är synd. Eller underbart?

Det som däremot tryckkokaren gör bra, och där finns inga tvivel, är att den tillagar maten i ett kick.

Mitt intresse för köksprylar tar sig lite väl ofta orimliga proportioner. Jag köper innan jag tänker, om man ska hårdra det. Eller jag tänker på så sätt att jag ser till att ta del av varenda test som finns för den aktuella prylen, för att se till att få det bästa av det bästa (inom rimliga prisnivåer) varje gång.

Tyvärr tänker jag inte särskilt noggrant igenom det viktigaste: Behöver jag köksprylen ifråga?

Alltför många gånger har jag motiverat ett lite för dyrt köp genom att lura mig själv att ”det här är minsann något som jag kommer att ha resten av livet”. För att ett år senare hitta en roligare pryl, sälja den gamla på Blocket, och ”investera” i en ny maskin.

Inte lär jag mig heller. Därför, låt mig presentera mitt senaste tillskott:

Det tog några resor till forna Jugoslavien innan vi klickade, jag och Balkan. Men sedan några år tillbaka är det få platser jag håller lika kärt som Slovenien, Kroatien, Bosnien och Serbien (länder som Montenegro och Albanien återstår att upptäcka).

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag gillar så mycket med den västra delen av Balkanhalvön. Kanske är det maten, kanske är det gästfriheten. Förmodligen är det en blandning av dessa två. Att man möts genom mat. Och genom dryck. Över borden.

Lite tur har jag haft också, ska tilläggas. För några år sedan reste jag och min då blivande flickvän genom Kroatien, Bosnien och Slovenien. En fantastisk resa i sig men vår romans med forna Jugoslavien hade kanske slutat där, vore det inte för min reskamrats genidrag inför trippen. I sin ungdoms dagar hade hon en brevvän i Ljubljana och på chans skickade hon ett brev (ja, ett riktigt brev) till den adress hon använt 10–15 år tidigare.

Strax före vår ankomst till Ljubljana fick hon en vänförfrågan på Facebook.

Vi mötte Nina, som hon heter, och hennes karlslok Miha, för en kaffe. Kul att säga hej i alla fall, tänkte vi. Det slutade med att de visade oss halva Slovenien under de få dagar vi var där. På ett par dagar hann vi vandra i Škocjangrottorna, besöka Lippizanerhästar, festa hela natten i underbara Metelkova och äta, dricka och skratta tillsammans med en hel hög nyfunna slovenska (och kroatiska, och franska) vänner.

Eller slutade där, förresten? Det slutade inte alls där. Vänskapen är i högsta grad levande och den har lett oss till nyårsfirande på lyxbåtar i San Remo, till strapatser i Monaco, till skidsemestrar i Kitzbühel och inte minst – till att vi återvänder till Slovenien eller Kroatien (där de har sitt sommarhus) så fort vi kan.

Vart vill jag komma med det här då? Ja, till mitt recept på rakia faktiskt.

Mina försök med sous vide-matlagning fortsätter. Och jag upptäcker fler och fler saker som passar extra bra att tillagas på det här sättet, i vattenbad, under kontrollerad temperaturhållning.

Flankstek är utan tvekan en sådan sak. I somras, i samband med besök hos vänner i hälsingska Järvsö, köpte jag med mig både fin högrev och en stor bit flankstek. Den förra blev ganska snart en texas chili, men flanksteken har legat i frysen och väntat. Till alldeles nyligen när jag bestämde mig för att tillaga den sous vide.

Jag delade flanksteken i två och testade två olika metoder: den ena halvan stekte jag på hårt FÖRE sous vide-badet, medan den andra sidan fick klara sig utan förstekning.

Båda bitarna, kryddade med salt och peppar, vakuumförpackades sedan och stoppades ner i det 55-gradiga badet i 8 timmar. Därefter krämade jag på gjutjärnspannan på högsta värmen och stekte båda bitarna i rikligt med smör, vitlök och timjan.