Jag gillar inte bara mat. Jag gillar vin också, som min logga vittnar om.
Det är en väldigt tjusig logga förresten, som min goda vän Fredrik har totat ihop. Han är också väldigt tjusig. Men om vi trots det ska lämna Fredrik därhän och fokusera på vin i stället. Just nu är det ett specifik slags vin som jag gillar extra mycket.
Txakoli, heter det.
Visst låter det vackert?
Det är också något vackert, och förmodligen också småfånigt, över den baskiska ritualen där kyparen kupar handen under det tunna tumblerglaset och låter det vita vinet plaska ned i botten från hög höjd.
Varför det görs är dessutom lite oklart. Någon skriver att det är för att hålla de små, små bubblorna intakta. Någon annan påstår att det är att för att lufta vinet, slå ut koldioxiden och på sätt öka på bubblorna.
En kanadensare som gav mig en timmes vinlektion i Bordeaux i somras, tyckte mest att det var en tjusig uppvisning utan egentlig praktisk funktion.
För att utröna vem som hade rätt genomförde jag i min ensamhet en noggrann – och i stort sett vetenskaplig? – undersökning som gick ut på att hälla upp ytterligare ett glas txakoli, smacka lite med munnen och rycka slött på axlarna.
Jag bryr mig helt enkelt inte nämnvärt. För jag älskar txakoli förbehållslöst.
En annan sköjig tradition, som jag inte själv testat på, är att dela på en flaska txakoli genom att skicka mellan sig en porrón, en typ av karaff med en långsmal pip ur vilken man låter en stråle vin pricka munnen. Så här kan det se ut, verkar inte helt enkelt att göra det med grace:
Vad är txakoli?
Så vad är då txakoli?
Txakoli, eller txakolina eller chacolí, är ett fräscht, mineraligt och framför allt syrligt vin, nästan på gränsen till att man tror att det är mousserande man fått i glaset.
Det finns varianter av rött och rosé också, men det vita är i klar majoritet.
Druvorna som i huvudsak används är Hondarribi Zuri för vitt vin (zuria=vit) och Hondarribi Beltza för rött (beltza=svart). Hondarribia är en stad i trakten, därav namnet. Där upplevde jag för övrigt min bästa restaurangupplevelse hittills i livet, men mer om det i ett senare inlägg.
För att göra det lätt för sig, men desto svårare för oss, verkar man använda Hondarribi Zuri som ett gemensamt namn för tre olika druvor: Courbu Blanc, Crouchen och Noah.
Men som jag poängterade tidigare: Vem bryr sig när det smakar gott?
Jag uppmanar er därför att strunta i druvor och regioner. Står det “txakolina” på flaskan: Köp. Drick. Och skicka en flaska till mig som tack för tipset.
Nu finns det säkert en massa helt vidriga typer av txakoli, men de glas jag drack i Baskien i somras – och det var en hel massa glas måste jag erkänna – var fantastiska hela bunten.
Som läskande sommardryck toppar den numera min lista – möjligen i konkurrens med vanligt vatten – och tillsammans med de femstjärniga pintxos som utgjorde basfödan i San Sebastiáns och Hondarribias gränder skapades en kombo som jag önskar att jag hade daglig tillgång till.
Txakoli i Sverige
Dessvärre verkar det bara finnas en variant av txakoli på Systembolaget, och den finns i beställningssortimentet. Någon som testat?
Problemet med txakoli är nämligen att produktionen är så liten – 3,5 miljoner flaskor per år i Baskien, där de tre huvudkategorierna av vinet framställs: Getariako Txakolina (som på bilden ovan), Bizkaiko Txakolina och Arabako Txakolina.
Även i regionerna Kalabrien och Burgos gör man txakoli i mindre skala. Dessutom ska det finnas en liten produktion på andra sidan Atlanten, i Chile.
Jag vet inte hur, men jag hoppas att vi snart får en stridare ström av txakoli till Sverige.
Till dess håller jag hårt i de flaskor jag fick med mig från Spanien.