Det tog några resor till forna Jugoslavien innan vi klickade, jag och Balkan. Men sedan några år tillbaka är det få platser jag håller lika kärt som Slovenien, Kroatien, Bosnien och Serbien (länder som Montenegro och Albanien återstår att upptäcka).

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag gillar så mycket med den västra delen av Balkanhalvön. Kanske är det maten, kanske är det gästfriheten. Förmodligen är det en blandning av dessa två. Att man möts genom mat. Och genom dryck. Över borden.

Lite tur har jag haft också, ska tilläggas. För några år sedan reste jag och min då blivande flickvän genom Kroatien, Bosnien och Slovenien. En fantastisk resa i sig men vår romans med forna Jugoslavien hade kanske slutat där, vore det inte för min reskamrats genidrag inför trippen. I sin ungdoms dagar hade hon en brevvän i Ljubljana och på chans skickade hon ett brev (ja, ett riktigt brev) till den adress hon använt 10–15 år tidigare.

Strax före vår ankomst till Ljubljana fick hon en vänförfrågan på Facebook.

Vi mötte Nina, som hon heter, och hennes karlslok Miha, för en kaffe. Kul att säga hej i alla fall, tänkte vi. Det slutade med att de visade oss halva Slovenien under de få dagar vi var där. På ett par dagar hann vi vandra i Škocjangrottorna, besöka Lippizanerhästar, festa hela natten i underbara Metelkova och äta, dricka och skratta tillsammans med en hel hög nyfunna slovenska (och kroatiska, och franska) vänner.

Eller slutade där, förresten? Det slutade inte alls där. Vänskapen är i högsta grad levande och den har lett oss till nyårsfirande på lyxbåtar i San Remo, till strapatser i Monaco, till skidsemestrar i Kitzbühel och inte minst – till att vi återvänder till Slovenien eller Kroatien (där de har sitt sommarhus) så fort vi kan.

Vart vill jag komma med det här då? Ja, till mitt recept på rakia faktiskt.