Jag är på Sicilien. Och jag fryser.

Eller just nu fryser jag ju inte. Just nu sitter jag på ett torg i solen och dricker sicilianskt vin. Och fick precis in det här:

Men vi hade inte riktigt räknat med det nyckfulla vårvädret här; 17+ och sol är det för det mesta, men också ganska så ruggigt väder stundtals. Lägg där till ett B&B-rum med obefintlig isolering och stenbeläggning i både golv, väggar och tak, och ni förstår att det lätt blir lite frostig stämning.

Men i stort har vi inte mycket att klaga på. Vi har ändå ett rum med balkong med havsutsikt i Syrakusa. Och köldknäpparna har varit korta, samtidigt som vi hör att det visst är snö på ingång i Stockholm. 

Här i Syrakusa har vi varit sedan igår, måndag. Efter två nätter i Catania tog vi vår hyrbil (och släppte besvikelsen över att denna inte var en klassisk Fiat 500) hit till Siciliens sydöstra kust. Precis som Catania är staden full av barockbyggnader med så vackra fasader att man knappt behöver sysselsätta sig med annat än att titta på husväggar. 

Piazza del Duomo i Ortygia, Syrakusa.

Förutom att äta och dricka då. 

Mat och vin är nämligen, som ni säkert förstår, ingen tråkighet på denna Medelhavets största ö.

För att riktigt känna kontrast mellan dålig och bra mat började vi också med denna delikatess av mikrad tallrik med kåldolmar, bacon, polenta och kall chili i folie på Bukarests flygplats. Det lät gott. Det var det inte. 

På Sicilien har vi smörjt kråset rejält. Mycket pasta, vin och aubergine har det blivit. Aubergine finns överallt på menyerna. Tur för mig att jag älskar aubergine. Och pasta. Och vin.  🍆🍝🍷

Mycket mer sicilianskt än caponata blir det till exempel inte. Tänk er en ratatouille men lägg till aubergine, lite kapris, en näve pinjenötter och ni fattar varför jag beställer det till nästan varje måltid. 

Auberginerätten framför andra i Catania är dock pasta alla Norma, döpt efter Cataniasonen, den världskände kompositören Vincenzo Bellinis opera. 

Pasta alla Norma – Catanias signaturrätt.

Caponata på vinbaren Razmataz i Catania.

Pistage- och stracciatellaglass vid Teatro Massimo Bellini i Catania.

Ursäkta fläkandet men någonstans måste jag få in en bild på den ljuva drycken grappa.

Piazza dei libri är troligtvis Catanias färggladaste och, att döma av lukten, cannabistätaste torg.

På vägen mellan Catania och Syrakusa åkte vi på ren chansning ner till kustorten Brucoli, som vi inte hade läst någonting om eftersom det inte finns någon info om stället någonstans. 

Men ibland har man tur. 

Det visade sig vara ett sömnigt litet samhälle med en fantastisk fisk- och skaldjursrestaurang vid namn I Rizzari. Där fick vi var sin pastarätt att slåss för: Lisa en spaghetti alle vongole och jag en spaghetti ai ricci (spaghetti med sjöborre).

Spaghetti ai ricci på I Rizzari i Brucoli.

Spaghetti alle vongole på I Rizzari i Brucoli.

Här i Syrakusa ligger nästan allt fokus på ön Ortygia, som utgör ”gamla stan”. Det är litet, vackert och inte minst behändigt om man trivs med att ha restauranger och sevärdheter inom gångavstånd. Inte heller här är det svårt att bli lycklig av mat. På den mysiga fiskrestaurangen La Lisca lärde jag mig till exempel att musslor och gorgonzola är helt otroligt gott i kombination. Skriv upp det någonstans. 

Musslor och gorgonzola på La Lisca.

Friterad bläckfisk, räka och ansjovis på La Lisca.

Jordgubbsbavaroise på La Lisca.

Både i Catania och i Syrakusa har jag också åter fått känna avundsjukan mot de människor som bor på platser där färska, fantastiska råvaror ingår i vardagen på ett helt annat sätt än hemma. Min dröm är att någon gång bo med den här typen av daglig marknad runt hörnet:

I Ortygia är det matmarknad varje vardag.

Varje vardag är det också fisk- och grönsaksmarknad i Catania.

Sist men inte minst: här äter man glass i bulle till frukost. Hatten av, Sicilien. 

Share: