Pizza med färsk salsiccia, schalottenlök, mozzarella, tomatsås och rucola.

Här sitter jag på nyårsdagen och är lite nöjd med mig själv. Jag besegrade nämligen mitt nyårslöfte från förra året. Hur många kan säga det, handen på hjärtat?

Det är nog första gången jag klarar av att hålla ett nyårslöfte, förresten. Jag är inte den uthålliga typen, tror jag. En gång – kan jag ha varit 11-12 år kanske? – lovade jag att inte äta godis på ett helt år. Min kusin hade gjort det året före och fick efter ett års sockercelibat ett helt bisarrt berg av sötsaker när hon klarat löftet. Jag ville ha det där godisberget.

Men jag misslyckades. Jag höll ut i ett halvår, kanske åtta månader, men uppdraget var dödsdömt. Vad ska jag säga, jag gillar godis helt enkelt.

För ett år sedan bestämde jag mig i stället för att lova mig själv något som jag visste att jag skulle kunna leva upp till. Något som jag skulle må bra av, men samtidigt ville göra (och har därför alltså ingeting med någon träningslokal att göra). Kalla det tidernas nyårslöfte om ni vill:

Ät mer. Ät onyttigare. Ät vad du vill, när du vill.

Jajaja, det är några av mina skjortor som sitter liiiiite tajtare nu än de borde. Visst, det flög bokstavligen iväg en knapp när jag försökte få på mig ett par av mina byxor för en tid sedan. Jag väger helt enkelt ett par kilo mer än för ett år sedan.

Vad är det för fel med det?

Jag har haft det så jäkla fint det här året. Aldrig tidigare har jag upplevt så många lyckliga stunder av mat. Jag har gjort smör (och ätit smör) mitt i natten, jag har tuggat i mig foie gras till lunch, jag har under några dagar på egen hand försörjt alla Granadas tapasbarer. Jag har i princip ätit mig halvt fördärvad under stora delar av 2014, men aldrig mer än att glädjekänslorna vägt över.

Jag älskar mat och jag älskar det här nyårslöftet. Att jag sedan tvingats träna lite mer för att det alls ska vara hållbart, det är helt okej. Roligt till och med. Men att gå på diet eller tänka på mat som kost, den vägen tänker jag helt enkelt inte vandra. Jag äter det jag vill, när jag vill, hur jag vill.

I år blir det inget nyårslöfte. Det här är nämligen inget som ska avgränsas till vissa år. Det är min livsfilosofi.

Så jag börjar 2015 på det sätt jag vill, på samma sätt som många andra börjar 2015. Med pizza och läsk. Men inte på grund av bakfylla (vissa av oss jobbade faktiskt i går) utan för att jag är sugen på pizza och läsk.

Den här pizzadegen är en ren kopia av Martin Johanssons ”enklaste pizzadegen”, helt enkelt för att den är A+ – en perfekt pizzadeg. Jag delar degen i åtta, till lika många pizzor av ganska liten storlek. Och det bästa med den här degen är att den går utmärkt att frysa! Täck degbullarna med plastfolie och frys in bara. Och tina sedan långsamt.

Två olika varianter av pizza blev det i dag: en med färsk tomatsås, mozzarella, färsk salsiccia, champinjoner, schalottenlök och rucola, och en med rödbetskräm och fetaost. Helt enkelt utifrån de rester jag hade i kylen.

Gott nytt år, älskade vänner. Låt oss mötas över borden också detta år.

Pizzadeg

  • 8 g jäst
  • 400 g vatten, ljummet
  • 25 g olivolja
  • 600 g vetemjöl special
  • 8 g strösocker
  • 12 g salt

Blanda ut jästen med lite av vattnet i en bunke. Blanda i resten av vattnet och övriga ingredienser. Låt jäsa i rumstemperatur 45-60 minuter.

Häll ut degen på bakbord och dela i åtta delar (eller färre för större pizzor). Forma till runda bullar genom att vika in kanterna på degen mot mitten så att ”undersidan” blir spänd. Vänd på bullarna och gör dem runda, enligt nedanstående teknik (eller gärna elegantare).

Täck bullarna med plastfolie och låt jäsa i 15 minuter i rumstemperatur. Det går också att ställa in dem i kylen för att jäsa i upp till 10 timmar.

Dags att göra pizzorna. Sätt ugnen på högsta värme, och gärna med en baksten i . Kavla ut pizzorna tills de är väldigt tunna. Lägg på pålägg. In i ugnen tills pizzan ser färdig ut, 5-10 minuter beroende på värmen på ugnen.

Ät in det nya året.

Share: