Balot - ankfoster. En vietnamesisk "delikatess".

Äckelvarning utfärdas.

Alla kommer inte att uppskatta det här inlägget, men det måste ändå skrivas. Hur ska ni annars få veta hur det smakar att äta ett embryo? Ett ankembryo.

I vissa delar av världen, framför allt i Kina och Sydostasien, har man nämligen för vana att äta inte bara fågel och ägg. Utan även det som är … ja, däremellan.

Fågel, ägg eller mittemellan låter lite som en barnlek. Men någon barnlek är det inte att tacka ja till att äta balot (eller balut), som det heter. Mitt problem är att jag reflexmässigt svarar ja om någon bjuder på mat. Så när jag i Vietnam fick frågan ”do you want to try the embryo egg?” svarade resesällskap Lisa med ett rationellt ”nej”, medan jag hörde mig själv säga ”absolut!”. Trots att jag kände till denna delikatess sedan tidigare och bestämt mig för att inte äta. Men nu blev det som det blev.

Vad är då balot mer exakt?

Låt oss lägga eufemismerna åt sidan. Det är ett befruktat ankägg där fostret inte har utvecklats helt och hållet. Mina bilder är högst censurerade, men googla ”balot” eller ”balut” om du törs. It aint pretty.

Ägget ”lagras” i runt 18 dagar efter befruktningen – en period då kycklingen som aldrig ska bli en kyckling hinner växa till sig – innan det kokas och serveras. Det äts i tre delar:

  1. ”Saften” – knacka ett litet hål i toppen av ägget och häll i dig vätskan inuti. Ja, det känns lite lurigt att dricka någon form av ”fostervatten”. Men det smakar som en riktigt god kycklingbuljong.
  2. Äggulan – knacka ett större hål i ägget och gräv ut gulan. Den ser ut som en helt vanlig hårdkokt äggula, fast med lite ådror i sig. Så inte helt vanlig, kanske. Smakar … gott. Lite köttigt.
  3. Fostret – det är här det börjar bli jobbigt på riktigt. Men jag hade turen att det var mörkt ute, så jag vet inte riktigt vad jag åt. Jag såg någon liten fjäder här och där, men varken öga eller näbb. Men jag åt. Först en tugga, med lite mynta och nån syrlig dipp. Sedan en till. Rätt som det var hade jag ätit upp allt.

Och det var faktiskt inte så illa. Det var ganska gott, till och med. Den ”köttiga” delen, alltså lill-kyllingen, var lite som att äta väldigt mört kycklingkött. Och smaken: varm och fåglig.

Okej, man behöver inte överdriva och äta 40 balot-ägg på fem minuter som Wayne Algenio, som hittills har tre förstaplatser av tre möjliga i New Yorks årliga balotätartävling. Men jag skulle absolut kunna äta ett eller två ägg igen.

Och vet ni, det är inte bara gott. Det är nyttigt också.

Share: