Skärmdump från Netflix Chef's Table.

Sedan någon vecka tillbaka går det att se tv-serien Chef’s Table på Netflix.

Den korta versionen:

Jag gillar det väldigt mycket. Se Chef’s Table.

Den längre versionen:

Jag skulle gissa att minst 50 procent av allt jag ser på tv handlar om just mat. Men det är inte mycket av det som är särskilt bra. Min konsumtion av mat-tv ser ut ungefär så här om man styckar upp den:

  • 35 procent Masterchef Australia. Nu har jag förvisso sett alla säsonger, men annars tar det här upp det mesta av min tv-tid. Som jag nämnt tidigare är det här, enligt mig, den överlägset bästa Masterchef-serien. Proffsigt upplagt, sköjiga tävlingar och framför allt lärorikt. Ny säsong startar i dag!
  • 25 procent bra mat-tv men som egentligen inte är mat-tv (t ex Anthony Bourdain: Parts Unknown).
  • 20 procent mat-dokumentärer. Några av mina favoriter: Somm, Spinning Plates och Jiro Dreams of Sushi.
  • 15 procent smörja. Slötittande på Sjuan, TV8 eller någon annan kanal där någon råkar laga mat. Något lär man sig väl alltid, tänker jag. Sedan somnar jag i soffan.

Tv-tablåerna översköljs av matprogram men det mesta är så oerhört fantasilöst och tråkigt. En kock står och lagar lite mat i naturen eller i ett kök. Kanske med en kändis bredvid sig. Eller så är det kändisen som lagar mat. Eller så tävlar ett gäng linslöss i matlagning eller bakning, i en halvtafflig produktion.

Tråkigt är vad det är. Men det finns några få undantag. Och det är det som är de sista 5 procenten – bra tv-serier som verkligen handlar om mat.

Chef’s Table

Good Eats från Food Network är ett. Det tittar jag på jag när jag vill lära mig hur mat fungerar från grunden. Programledaren Alton Brown är en kuf, men också en av de allra bästa när det gäller att förklara och stycka upp en rätt i dess olika beståndsdelar. Svårt att få tag i avsnitt bara.

Jag ser också fram emot kommande säsong av PBS The Mind of a Chefsom produceras av ovan nämnda Anthony Bourdain. Programmet guidas av olika kända kockar, bland andra Magnus Nilsson från Fäviken, David Chang, April Bloomfield och Sean Brock. Serien är lite mat-tv:ns motsvarighet till tidskriften Lucky Peach. Mycket humor, ganska utflippat då och då, snygga grafiska moment och otroliga mängder (till synes) god mat.

Men nu har en ny riktigt bra mat-serie kommit. Chef’s Table är otroligt fascinerande, i alla fall för mig som intresserar mig för vad som driver världens bästa kockar. För det är just det programmet handlar om. Ett chef’s table, kockens bord, är något lite VIP-aktigt som en del restauranger tillhandahåller och där man ofta sitter i själva köket och blir bortskämd av kocken själv.

Lite samma sak är det i tv-serien. Regissören David Gelb, som slog igenom med hyllade mat-dokumentären Jiro Dreams of Sushi, sitter ner med sex olika mästerkockar och pratar om deras resa till restaurangtoppen.

Men först en stor invändning mot hela serien:

Det är bedrövligt att det bara är en kvinna med bland de sex, att Niki Nakayama från Los Angeles skulle vara den enda kvinnan som är intressant nog är helt enkelt inte sant. Jämställdhetsproblemen inom den här industrin är tyvärr fortfarande enorma, och det här är ytterligare ett bevis på det.

Med det sagt så är Chef’s Table rent underhållningsmässigt strålande bra. Gelb har lyckats komma stjärnkrögarna riktigt nära, är känslan. Till skillnad från många andra porträtt av kockar är det inte heller bara berättelser om resan mot toppen. Det är en hel del mörker också. En hel del ”var det värt det?”. Som när Niki Nakayama berättar att hon till slut valde att stänga dörren från matsalen in till köket så att gästerna inte skulle döma hennes mat på förhand bara för att de såg att hon är kvinna. Som Dan Barbers skam över att han är auktoritär och ja, en skitstövel, mot sina anställda i köket. Och om hans smärta när han märker att han missar delar av sin dotters uppväxt.

Excentrisk argentinare

Andra kockar som är med är Magnus Nilsson, Massimo Bottura och Ben Shewry. Och samtliga har spännande historier att berätta.

Men det allra bästa avsnittet handlar om den argentinske kocken Francis Mallmann. En otroligt excentrisk människa, som det verkar, och som verkar relativt okänd (han har inte ens en engelsk Wikipedia-sida?) Mallmann flyger än hit, än dit i världen. Men allra helst, säger han, är han på sin lilla, helt isolerade ö i sjön Lago La Plata i innersta Patagonien. Det är en besynnerlig plats, mitt i ingenstans vid Andernas fot, där han bor lite då och då. I programmet tar han med sig sitt matlagnings-lag (han säger att han tar med gruppen vart han än åker) och lagar en storslagen måltid i snön (och delar på den största vinflaskan jag sett). Mallmanns grej är att han lagar mat över öppen eld, vilket han gör till perfektion, och han verkar göra det oavsett väder.

Det är i alla fall mat-tv när det är som allra bäst.

Däremot säger jag ingenting om vad jag tycker om Mallmann som person. Det är till exempel lätt att ha vissa invändningar mot hans sätt att sköta föräldraskapet (som det framställs i avsnittet). Visst, alla gör som de själva vill men när Francis Mallmann säger att han reser varannan dag för att ”jag behöver det”, känns det inte som något annat än en dålig ursäkt till att han bara träffar sin partner och lilla dotter tio dagar varje månad.

Det här skulle bli ett kort inlägg om ett tv-tips. Nu är det i alla fall slut. Hej då.

Share: