Kroppen värker, ansiktet hettar. Jag är sjuk. Och ensam hemma dessutom. Det är helt enkelt väldigt synd om mig.

Så vad göra? Jag tänker glass. Eller choklad. Och choklad, förresten. Glass OCH choklad.

När man är sjuk får det inte vara krångligt och det ska gå snabbt. Det får gärna innebära exakt noll kraftansträngning, men det var tyvärr inte möjligt denna snoriga dag. Vaniljglass hade jag, men jag ville ha choklad också. Jag krävde choklad. Och min vaniljglass krävde mer specifikt chokladfondant.

Till problemet. Nästan alla recept gäller fyra, sex, åtta eller till och med ännu fler chokladfondanter. Jag gillar sötsaker men det finns gränser. Och ibland vill jag bara ha EN av någonting. Jag ville ha en chokladfondant. Men hur gör man det?

Rieska, rieska, rieska.

Detta finska bröd, i mammas tappning, är vad som fött mig och mina syskon sedan vi var små illbattingar. Än i dag finns det alltid nybakt rieska hemma hos mina föräldrar eftersom min älskade mor i princip dagligen bakar. Och trots att jag ätit, på en höft, 4 063 246 skivor rieska har jag ännu inte tröttnat.

Det kommer jag heller inte att göra. Det är världens godaste bröd och inget annat kan någonsin konkurrera. Det är så klart inte bara mjöl, havregryn och vatten som gör att jag tycker så. Lika viktiga ingredienser är nostalgi och minnen. Men jag vågar nog ändå lova att det är väldigt, väldigt gott också objektivt sett.

Ordet rieska kan beskriva några olika typer av bröd. För vissa, främst i norra Finland och norra Sverige, är det ett ojäst tunnbröd. Men för mig är det, som oftast med finsk mat, den karelska varianten som menas. I krokarna kring Joutseno, där min mamma är född och uppvuxen, är det ett jäst bröd gjort på korn eller havre. Edit: fick skäll av mamma då jag tidigare påstod att råg är en av huvudingredienserna. Så är det alltså inte.

Korn är förmodligen vanligast, men i min mammas recept är det havregryn (och lite rågflingor) som spelar huvudrollen.

Till skillnad från här på Södermalm är surdeg ingen sentida trend i Finland. Där har man i princip alltid bakat med surdeg och det gällde i högsta grad också min mormor Helvi. Därför är det lite bakvänt att min mammas rieska inte innehåller ens en droppe surdeg. Däremot ett helt paket (!) jäst. Men det går snabbt att göra och blir för jäkla gott ändå.

Det är först nu, med den här bloggen som sporre, som jag har sett till att lära mig hur man bakar rieska mamma-style. Framför allt har det handlat om lathet, men också om att det inte finns något recept. Som för så många mödrar (och fäder) är det inte så noga med gram hit och matskedar dit när man tillagar något som man tillagat tusentals gånger. Mamma blandar lite vatten med lite jäst, fyller på med lite mer vatten och sen ner med ett par nypor salt. Hon häller ner havregryn direkt från påsen tills det känns rätt innan hon på samma sätt fyller på med vetemjöl. En stunds jäsning, sen vänder hon upp bröden i en tallrik och upp på en plåt (se videon under inlägget och försök gör på samma sätt). Ny jäsning och sen in i ugnen på högsta värme.

Nu har jag i alla fall försökt att experimentera mig fram till ett bra recept. Det är långtifrån lika bra, men det är ärligt talat inte så jäkla pjåkigt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Joutsenon rieska

•  50 g jäst
• 500 g vatten + en liten skvätt att blanda ut jästen med
• 12 g salt
• 200 g havregryn
• 50 g rågflingor
• 400 g vetemjöl special

Ta en stor skål och blanda ut jästen i lite vatten så att den löses upp helt.

Tillsätt salt, havregryn och rågflingor. Rör ihop och tillsätt mjölet lite i taget tills allt är väl blandat och du har en ganska kletig deg.

Låt jäsa under handduk i 30-45 minuter.

Med två slevar, greppa tag i hälften av degen och lyft över i en djup, mjölad tallrik. Pudra lite mjöl ovanpå degen och vänd upp brödet på en plåt med bakplåtspapper. Upprepa med andra halvan av degen.

Sätt ugnen på 250 grader och låt bröden jäsa under handduk medan ugnen blir varm.

In i ugnen i 30-35 minuter. Håll koll på brödet, gräddningstiden kan variera något.

Jag har av någon anledning nästan alltid morötter i kylen och lite för ofta blir åtminstone några av dem kvar till dess att deras bäst före-datum passerat. Det är dålig stil att låta mat förgås så därför måste jag göra något åt saken.

Vilken tur då att man har fina kollegor, som Ingrid, som tipsar om recept där just överblivna morötter kommer perfekt till pass. Särskilt när det handlar om efterrätter!

Gajar halwa är en indisk dessert där man tar rivna morötter och sjuder i mjölk tills all vätska kokat in. Smaksatt med kardemumma, socker, saffran, russin och pinjenötter blir det en härligt smakrik belöning efter maten (eller när som helst).

Jag har min vana trogen inspirerats av flera recept, bland annat det här och det här, och sedan skalat ner för att passa den mängd morötter som jag brukar ha över: två–tre stycken (det räcker till två–tre personer).

Jag har dessutom minskat mängden socker (tack för tipset, Ingrid!) eftersom gajar halwa, tro mig, blir tillräckligt sött ändå. Särskilt med en skopa glass till.

Gajar halwa

• 250 g morötter, grovrivna
• 3,5 dl mjölk
• 2 tsk ghee
• 5-6 kardemummakärnor, mortlade till pulver
• 2,5 msk socker
• Ca 20 pistagenötter, skalade och grovhackade
• Några saffranssträngar, pulvriserade

Lägg morötter och mjölk i en tjockbottnad kastrull. Koka upp och sänk värmen. Låt sjuda tills det mesta, sisådär 3/4, av mjölken kokat in i morötterna.

Lägg i ghee, kardemumma och socker och fortsätt sjuda blandningen. Rör om med jämna mellanrum så att det inte bränner fast.

När i princip all mjölk kokat in, häll i pinjenötter, saffran och russin. Fortsätt tillaga morötterna tills all mjölk är borta.

Servera din gajar halwa varm, med vaniljglass eller grädde.

Semla hit och semmelwrap dit. Fettisdagen är inte förrän den 17 februari i år – det är två veckor kvar – och ändå gör inte folk annat än äter och bakar semlor.

Vet ni inte att det finns viktigare bakverk att fokusera på just nu? Den 5 februari, alltså redan på torsdag, firas Runebergsdagen till minne av Johan Ludvig Runeberg – Finlands nationalskald. Det är bland annat Runebergs dikt Vårt land, ur nationaleposet Fänrik Ståls sägner, som utgör texten till den finska nationalsången.

Runebergintorttu

Till traditionen hör att man på Runebergsdagen äter runebergintorttu, som på svenska kallas Runebergstårta trots att det snarare borde översättas till Runebergsbakelse. De första recepten för kakorna har hittats i receptböcker från mitten av 1800-talet och det sägs att Johan Ludvig Runeberg, som föddes just den 5 februari, åt dessa bakverk dagligen, och gärna till frukost. Det var möjligen skaldens överdrivna förtjusning i kakorna som fick bageriet i fråga att döpa om dem till Runebergstårta.

Till skillnad från exempelvis finska joulutorttu har jag, trots min halvfinska uppväxt, ingen direkt koppling till Runebergstårtan. Jag minns inte att jag någonsin har ätit de små rackarna, och jag har definitivt aldrig bakat någon Runebergstårta – förrän nu.

Det här är trots allt en blogg som vill försöka lyfta den finska maten, de finska recepten. Och då måste så klart högtider som förknippas med mat anammas.

Formar till Runebergstårta?

Lurigast med att göra Runebergstårta var inte själva receptet som sådant, utan i stället att hitta några passande ugnsformar. Det man letar efter är små men djupa formar, med raka kanter. Muffinsformar fungerar, men är inte optimala med sina sluttande sidor. Oftast är de inte heller tillräckligt djupa.

Att döma av en del forumtrådar verkar man traditionellt i Finland ha använt avsågade metallrör, men det var inget alternativ för min del. Inte ens på Finska butiken i Hötorgshallen hade man något riktigt bra tips (även om en av tjejerna mycket generöst erbjöd sig att låna ut sina formar till mig!).

Nu behövde jag inte låna, för jag hade tur och hittade faktiskt perfekta formar. Oväntat nog hittade jag en billig silikonmatta på det vanligtvis snordyra Cordon Bleu. Tolv små formar i en, med just det djup och de raka kanter som jag sökte.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När det gäller receptet verkar det, som med alla klassiska rätter, finnas otaliga varianter och variationer. Jag plockade lite här, lite där, och måste säga att det blev riktigt, riktigt gott. Små, saftiga mandel- och kardemummasmakande bakverk med söt hallonsylt i mitten och ovanpå.

Så lägg semlan åt sidan några dagar. Gör en Runebergstårta eller tolv.

Runebergstårta (runebergintorttu)

• 1 dl socker
• 100 g smör
• 1 ägg
• 0,5 dl ströbröd
• 1 dl mandelmjöl (jag körde hela, skalade mandlar i matberedaren, gick utmärkt)
• 5-6 pepparkakor, krossade (jag körde mina till pulver i matberedaren)
• 0,5 dl lantvetemjöl
• 0,5 tsk bakpulver
• 0,5 tsk kardemumma
• 0,5 dl grädde
• Hallonsylt

Vispa rumsvarmt smör och socker tills det blir vitt. Rör ner ägget i smeten.

Blanda ihop ströbröd, mandelmjöl, vetemjöl, bakpulver, kardemumma och pepparkakor för sig. Blanda sedan ner allt torrt i smeten. Avsluta med att vända ned grädden.

Fördela i formar (smorda om det inte är silikon), men inte ända upp till kanten. Gör små fördjupningar i mitten av varje form och dutta i lite hallonsylt.

Grädda i 25-30 minuter i 200 grader.

Romsaft

• 0,5 dl rom
• 0,5 dl vatten
• 2 msk farinsocker

Värm upp alla ingredienser i en kastrull så att sockret löses upp. Skeda över de nu avsvalnade Runebergstårtorna medan de fortfarande ligger i formarna. Låt kakorna safta till sig en stund (gärna över natten).

• Hallonsylt
• Florsocker
• Vatten
• Citron

Stjälp upp bakelserna (försiktigt, en av mina gick itu) och garnera toppen med en ring glasyr (florsocker blandat med liiiiite vatten och ännu mindre citronsaft) fylld med en klick hallonsylt.

Sätt på den här och hugg in.

I Stockholm, på Södermalm, på Ringvägen, ligger det en restaurang som jag håller varmt om hjärtat. Den heter Reggev Hummus och har, som namnet antyder, lagt fokus på en viss kikärtsröra.

Jag har visserligen alltid tyckt mycket om hummus, men mer som en röra att dippa saker i. Inte som en huvudrätt. Och det är just det som Reggev Hummus har lyckats övertyga mig om: hummus kan på ett alldeles självklart sätt spela huvudrollen i en måltid. Om den är god vill säga. Och på Ringvägen 145 gör de en ”boom shakalack, ja tack”-god hummus.

Dessutom gillar jag Reggev Hummus eftersom de vegetariska tallrikarna inte är några alternativ till den övriga menyn. Det vegetariska är standard. Kött är special. Jag önskar att fler restauranger lät bli att ta in vegetariska rätter på nåder. Det ska vara en självklarhet att vissa rätter är köttfria.

Men nog om detta. För jag gör också en god hummus. Inte lika god som Reggev, men jag piffar upp (eller ner?) min med rostade morötter. Ryggraden till min hummus kommer från det här receptet, från sajten Oui, Chef, som för övrigt är fullsmockad med underbara recept från en herre som heter Jack eller Charles eller Rob eller nåt sånt. (edit: han heter Steve.)

Receptet går i alla fall i princip ut på att en ugnsrostar morötter tillsammans med vitlök och sedan blandar i detta i ett annars ganska vanligt recept på hummus.

Sedan föreslår i alla fall jag att hummusen serveras precis som på mitt standarval – Jongler – på Reggev Hummus: med köttfärs och pinjenötter. Det blir öronbedövande gott (ja, man kan faktiskt tappa hörseln av mat).

Och så här gör du:

Tips 1: Det är inte så noga hur stor del morötter eller kikärtor du tar, det kommer att bli gott ändå. Detsamma gäller kryddorna. Använd de kryddor du har, eller lägg till några som du tycker borde passa. Hur illa kan det bli?

Tips 2: När det gäller kikärtorna: självklart kan man använda kikärtor på burk, det går utmärkt, men det blir ännu godare med torkade som blötläggs och sedan kokas tillsammans med lite lagerblad, en kanelstång och en liten gul lök som man har stuckit in kryddnejlikor i (spara i så fall lite kokspad till hummusen).

Here it goes:

Hummus med rostade morötter och kryddpepprig köttfärs

Hummus:

• 500 g morötter
• 3 vitlöksklyftor, med skalet kvar
• 4 msk olivolja
• 5 dl kikärtor
• 1/2 dl vatten (eller spad från kikärtskoket)
• 4 msk tahini (sesampasta)
• 4 msk citronsaft
• 1/2 tsk spiskummin, malen eller mortlad
• 1/2 tsk ingefära, malen
• 1/4 tsk koriander, malen eller mortlad
• 1/4 tsk cayennepeppar
• 1/4 tsk kryddpeppar, malen eller mortlad
• Salt och peppar

Sätt ugnen på 220 grader.

Skala och skär morötterna i grova bitar och lägg i en ugnsfast form tillsammans med vitlöken. Häll över 2 msk av olivoljan och blanda runt så att den täcker morötterna ordentligt. Kör in allt i ugnen i ca 20 minuter, eller tills morötterna börjar bli mjuka och har fått lite färg.

Låt allt svalna och tryck sedan ut vitlöken ur sitt skal (det kommer att gå enkelt).

Dags för matberedaren. Lägg i morötter, vitlök, kikärtor, tahini, citronsaft, vatten och alla kryddor. Kör igång matberedaren och, när det börjar bli välblandat, häll långsamt i den resterande oljan (medan maskinen är igång). Fortsätt mixa tills hummusen är len. Om den är för tjock kan du tunna ut den med lite vatten.

Smaka av med salt och peppar.

Köttfärs och pinjenötter:

• 1 msk olivolja
• En näve pinjenötter
• 100-200 g nötfärs, beroende på hur kötthungriga du/ni är
• 1 tsk kryddpeppar, malen eller mortlad
• Salt och peppar
• Paprikapulver

Värm upp olja i en liten stekpanna på ganska låg värme. Lägg i pinjenötterna och stek tills de är gyllenbruna. Ta upp och låt rinna av på hushållspapper.

Höj värmen något och lägg i färsen i stekpannan. Krydda med kryddpeppar, salt och peppar. Stek ganska hårt tills färsen har fått ordentligt med yta, den ska nästan vara lite knaprig. Ta upp köttet och låt rinna av på hushållspapper.

Servera genom att lägga hummusen (den ska vara ljummen eller varm, kall hummus är blä!) i en djup tallrik och gör en liten grop i mitten. Lägg köttfärsen i fördjupningen och strö över pinjenötter, hackad persilja och paprikapulver. Ringla generöst med god olivolja ovanpå. Ät, ät, ät.

Här sitter jag på nyårsdagen och är lite nöjd med mig själv. Jag besegrade nämligen mitt nyårslöfte från förra året. Hur många kan säga det, handen på hjärtat?

Det är nog första gången jag klarar av att hålla ett nyårslöfte, förresten. Jag är inte den uthålliga typen, tror jag. En gång – kan jag ha varit 11-12 år kanske? – lovade jag att inte äta godis på ett helt år. Min kusin hade gjort det året före och fick efter ett års sockercelibat ett helt bisarrt berg av sötsaker när hon klarat löftet. Jag ville ha det där godisberget.

Men jag misslyckades. Jag höll ut i ett halvår, kanske åtta månader, men uppdraget var dödsdömt. Vad ska jag säga, jag gillar godis helt enkelt.

För ett år sedan bestämde jag mig i stället för att lova mig själv något som jag visste att jag skulle kunna leva upp till. Något som jag skulle må bra av, men samtidigt ville göra (och har därför alltså ingeting med någon träningslokal att göra). Kalla det tidernas nyårslöfte om ni vill:

Ät mer. Ät onyttigare. Ät vad du vill, när du vill.

Jajaja, det är några av mina skjortor som sitter liiiiite tajtare nu än de borde. Visst, det flög bokstavligen iväg en knapp när jag försökte få på mig ett par av mina byxor för en tid sedan. Jag väger helt enkelt ett par kilo mer än för ett år sedan.

Vad är det för fel med det?

Jag har haft det så jäkla fint det här året. Aldrig tidigare har jag upplevt så många lyckliga stunder av mat. Jag har gjort smör (och ätit smör) mitt i natten, jag har tuggat i mig foie gras till lunch, jag har under några dagar på egen hand försörjt alla Granadas tapasbarer. Jag har i princip ätit mig halvt fördärvad under stora delar av 2014, men aldrig mer än att glädjekänslorna vägt över.

Jag älskar mat och jag älskar det här nyårslöftet. Att jag sedan tvingats träna lite mer för att det alls ska vara hållbart, det är helt okej. Roligt till och med. Men att gå på diet eller tänka på mat som kost, den vägen tänker jag helt enkelt inte vandra. Jag äter det jag vill, när jag vill, hur jag vill.

I år blir det inget nyårslöfte. Det här är nämligen inget som ska avgränsas till vissa år. Det är min livsfilosofi.

Så jag börjar 2015 på det sätt jag vill, på samma sätt som många andra börjar 2015. Med pizza och läsk. Men inte på grund av bakfylla (vissa av oss jobbade faktiskt i går) utan för att jag är sugen på pizza och läsk.

Den här pizzadegen är en ren kopia av Martin Johanssons ”enklaste pizzadegen”, helt enkelt för att den är A+ – en perfekt pizzadeg. Jag delar degen i åtta, till lika många pizzor av ganska liten storlek. Och det bästa med den här degen är att den går utmärkt att frysa! Täck degbullarna med plastfolie och frys in bara. Och tina sedan långsamt.

Två olika varianter av pizza blev det i dag: en med färsk tomatsås, mozzarella, färsk salsiccia, champinjoner, schalottenlök och rucola, och en med rödbetskräm och fetaost. Helt enkelt utifrån de rester jag hade i kylen.

Gott nytt år, älskade vänner. Låt oss mötas över borden också detta år.

Pizzadeg

• 8 g jäst
• 400 g vatten, ljummet
• 25 g olivolja
• 600 g vetemjöl special
• 8 g strösocker
• 12 g salt

Blanda ut jästen med lite av vattnet i en bunke. Blanda i resten av vattnet och övriga ingredienser. Låt jäsa i rumstemperatur 45-60 minuter.

Häll ut degen på bakbord och dela i åtta delar (eller färre för större pizzor). Forma till runda bullar genom att vika in kanterna på degen mot mitten så att ”undersidan” blir spänd. Vänd på bullarna och gör dem runda, enligt nedanstående teknik (eller gärna elegantare).

Täck bullarna med plastfolie och låt jäsa i 15 minuter i rumstemperatur. Det går också att ställa in dem i kylen för att jäsa i upp till 10 timmar.

Dags att göra pizzorna. Sätt ugnen på högsta värme, och gärna med en baksten i . Kavla ut pizzorna tills de är väldigt tunna. Lägg på pålägg. In i ugnen tills pizzan ser färdig ut, 5-10 minuter beroende på värmen på ugnen.

Ät in det nya året.

I mitt senaste inlägg skrev jag att det enda som krävdes för att få mig i julstämning var vörtbrod, julskinka och senap. Vet ni vad? Jag ljög.

Här är varför:

Julen för mig handlar inte om dans kring granen, Kalle Anka eller julklappar. Jag klarar mig lätt utan både tomtar, hyacinter (de luktar ändå så starkt) och Bing Crosby. Men en jul utan julmat är ingen riktigt jul.

Finsk julmat

Och det finns egentligen bara en maträtt två maträtter som måste finnas på julbordet.

Skinka? Nej.

Köttbullar? Nepp.

Sill? Jag ÄLSKAR sill, men inte heller det är ett måste.

Jag är trots allt halvfinne, och då finns det endast två saker som bara inte får glömmas bort: morotslåda och kålrotslåda.

Det är egentligen rena dumheter att jag ens tänker tanken på att försöka göra egna varianter av morotslåda och kålrotslåda. Men jag vill lära mig, jag vill kunna göra något som i alla fall påminner om min kära mammas lådor fyllda med beroendeframkallande finsk tradition.

Medeltidsmat

För tradition är det. Framför allt när man pratar om kålrotslåda, som finländare har ätit ända sedan medeltiden. Morotslåda har funnits med sedan 1800-talet. [Också det ganska länge om man tänker på att köttbullar, julskinka, prinskorv och gravlax inte fanns på svenska julbord förrän under 1900-talet.]

Enkelt att göra är det också. Man kokar morötter/kålrötter tills de är mjuka. Sedan mosar man ihop det tillsammans med smör, grädde, ägg och ströbröd, och smaksätter med sirap och olika kryddor (vanligtvis ingefära, muskot, vitpeppar och salt).

De flesta finska recept på morotslåda innehåller också grötris, men så har det aldrig varit i min familj. Och vi (mamma) vet bäst.

Enda skillnaden mellan de båda lådorna, när jag gör dem, är (förutom själva huvudråvaran) att jag har lite mer muskot men lite mindre ingefära i kålrotslådan.

Förgyll ditt julbord med dessa finska underverk. Här är recepten:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Kålrotslåda (lanttulaatikko)

• 1 kg kålrötter
• 2 dl grädde
• 50 g smör
• 1 ägg
• Ca 0,5 dl ströbröd
• 0,25-0,5 dl sirap
• Ingefära, malen
• Vitpeppar
• Muskot, riven
• Salt
• Ströbröd
• Smör att klicka på

Morotslåda (porkkanalaatikko)

• 1 kg morötter
• 2 dl grädde
• 50 g smör
• 1 ägg
• Ca 0,5 dl ströbröd
• 0,25-0,5 dl sirap
• Ingefära, malen
• Vitpeppar
• Salt
• Ströbröd
• Smör att klicka på

Sätt ugnen på 175 grader.

Koka morötter/kålrötter tills de är mjuka.

Använd en potatisstöt och mosa ihop rotfrukterna. Blanda ned grädde, smör, ströbröd och kläck i ägget. Blanda om och krydda sedan försiktigt, försiktigt. Jag använder inga exakta mått, men häller i lite sirap, lite ingefära, lite peppar etc. Och smakar av hela tiden. När det är gott, gott, gott så är det klart för ugnen.

Häll upp morotsmoset/rotmoset i ugnsfasta former (jag använder aluminiumformar, ”äiti style”) och sprinkla över ströbröd tills allt är täckt.

Använd baksidan av en sked för att göra ”fina” mönster i lådorna och klicka på några duttar smör.

In i ugnen i ungefär en timme eller tills ytan är gyllenbrun och fin.

Ät till allt som finns.

Vörtbröd, julskinka, grovkornig senap. Ge mig det och jag börjar genast hallucinera fram tomtar, smyckade granar och Karl-Bertil Jonsson.

Det och några tända ljus är allt som krävs för att jag ska hamna i julstämning.

Och ja, jag köper gärna färdigskivad julskinka. Och nej, jag gör inte min egen senap. Och ja, jag nöjer mig oftast med det vörtbröd som säljs i affären. Jag kan till och med sträcka mig till att jag TYCKER OM de svampiga varianter av vört som kommer i redan uppdelade skivor. Låt oss kalla det Skogaholmslimpa-syndromet.

Det är liksom smaken och doften av vört jag är ute efter. Och den kommer även med halvfabrikaten, vad man än kan tycka om dessa i övrigt.

Men det är faktiskt ännu godare att göra eget vörtbröd. Och det är bara liiiiite pill och pyssel för att få till det. Prova vettja!

Vört är som alla vet – efter en snabb och helt okritisk Wikipediasökning – en vattenlösning av omvandlade beståndsdelar från malt och dessa får man fram när man filtrerar mäsken vid ölbryggning.

Och var i hela Helsingfors får man tag i vört då, om man vill göra det här brödet?

Det korta svaret är: på Cajsa Warg. Åtminstone i butiken på Renstiernas gata hade de litervis med vörtextrakt, vilket var en stor skillnad jämfört med förra året då jag bara hittade någon enstaka burk högst upp på deras högsta hylla. Jättehögt upp. Omöjligt att nå utan stege. Jobbigt, jobbigt.

Men de flesta har varken lust eller ork eller möjlighet att ta sig till en specifik butik mitt i Stockholm. Och då finns det andra sätt (som jag dock inte har testat personligen).

• Använda färdig vörtmix, som den här eller den här.
• Ersätta vattnet med öl och julmust, som i det här receptet.
• Göra eget vörtextrakt, genom att koka ned svagdricka (lär fungera också med porter/julmust) enligt Jan Hedhs metod.

Det sista alternativet är bäst på så sätt att man kan använda lika stor mängd vörtextrakt gjord på svagdricka, som det man köper i affären.

Så, då har vi löst biten med själva huvudingrediensen. Nu bakar vi bröd av vört. Och vi gör det enligt Martin ”Pain de Martin” Johanssons recept. Förra året provade jag det och det blev mycket gott men samtidigt helt parodiskt kompakt och tungt. Det kan ha varit ett av få bröd som man faktiskt kunde slå någon medvetslös med.

I år såg jag därför till att göra degen betydligt kletigare = tillsätta mer vatten.

Receptet är enkelt, men innehåller några steg där den inledande skållningen är det krångligaste. Och då är det inte särskilt krångligt alls.

I herr Johanssons recept ingår russin (valfritt) men jag undviker gärna russin i bröd. I övrigt är det mer eller mindre samma recept.

Vörtbröd

Skållning

• 1 påse torkade pomeransskal, hela
• 1 tsk ingefära, malen
• 1 tsk kardemummakärnor, mortlade
• 0,5-1 tsk hel kryddnejlika, mortlad
• 200 g rågmjöl
• 500 g kokande vatten

Koka pomeransen i vatten i ungefär 30 minuter. Plocka upp ur vattnet och skär med en vass kniv bort det vita ”luddet” på insidan av skalen. Finhacka sedan skalen och lägg i en skål tillsammans med kryddor och mjöl. Blanda allt och häll över det kokande vattnet. Rör om noga och låt stå över natten eller tills det är svalt.

Deg

• Skållningen från ovan
• 150-200 g vatten
• 5 g jäst
• 60 g vörtextrakt
• 200 g bagarsirap (eller mörk sirap)
• 20 g salt
• 800 g rågsikt

Steg 1: Blanda skållning med övriga ingredienser. Tips: blanda ut jästen i lite vatten först av allt. Förra året missade jag det och det blev väldigt svårt att få ut jästen jämnt i degen.

Vattenmängden kan däremot variera. Jag använde nästan allt vatten den här gången och fick en rejält klibbig, men hyfsat fast degklump när jag var klar. Tror dock att jag hade kunnat ösa på med ytterligare vätska för att få ett ännu luftigare bröd.

Steg 2: När du har blandat ihop allt, låt jäsa i skål täckt med platsfolie i rumstemperatur. Runt åtta timmar eller över natten bör vara lagom.

Steg 3: Häll ut degklumpen på ett mjölat bakbord (alltså vilken yta som helst som du brukar baka på) och dela i två delar. Forma till två bröd och låt jäsa i runt två timmar, tills de har blivit ungefär en och en halv gång större. Jag ”pausade” här min jäsning genom att ställa in bröden i kylen över natten, för att sedan fortsätta. Men det beror ju på hur man ligger till tidsmässigt.

Steg 4: Sätt ugnen på det varmaste ni kan (max 250 grader för min del) och kör in bröden på bakplåtspappersförsedd plåt när ugnen är varm. Sänk till 200 grader efter 15 minuter och kör ungefär en halvtimme till, eller tills bröden nått 98 grader i mitten.

Ät med julskinka och grovkornig senap. Och ett glas julmust. Med en tomteluva på huvudet.

Nu är det jul.

Det finns för mycket glögg. Att välja på, menar jag. I det mycket ogripbara ”på min tid” fanns det inte så mycket att fundera kring. Det var Blossas årsglögg, Blossas vanliga starkvinsglögg och så några flaskor från Dufvenkroks. På ett ungefär.

Det var i alla fall enkelt att ta beslut. En köpte en flaska av varje och hade en liten glögg-rendezvous med vänner.

Nu är det för jobbigt att samla kamrater till en glöggprovning. Det är äppelglögg, chokladglögg, skogsglögg, tomtemorsglögg, tiramisuglögg (!) och jag vet inte vad. Jag klarar inte av alla val. Så i år har jag nöjt mig med följande:

1. Ripas nya glögg gjord på zinfandel-druva. Mycket god utan konstigheter.
2. En estnisk glögg spetsad med den vedervärdiga örtlikören Vana Tallinn. Inget för mig, men min flickvän gillade den. Kanske för att hon saknar de dåliga erfarenheterna jag har av Vana Tallinn.
3. Och så egen glögg. Alltid bäst. Och verkligen inte särskilt krångligt, om man inte ska ge sig på dunderglögg. Det får bli nästa år i så fall.

Varje år brukar jag göra mor och dotter Bergenströms portvinsglögg, och den är både enkel och supergod (och går ganska snabbt att tota ihop). Men i år ville jag prova något annat. Något med lite mer klös i.

Ta en spritsort som du gillar, jag gjorde en sats med vodka och en med rom, lägg i lite kryddor och låt spriten suga i sig minst ett dygn. Sila av, blanda med vin och socker. Värm upp. Klart!

I nedanstående recept gjorde jag alltså två varianter. I den med rom tog jag bort ingefäran, oklart varför. Men båda blev supersmaskens.

Saftpiratens glögg med sprit

• 1 dl sprit (vodka, rom, whiskey, cognac eller vad som uppskattas)
• 1 liten bit färsk ingefära
• 1 tsk kardemummakärnor, lätt mortlade (de behöver inte pulvriseras)
• 1 kanelstång, sönderbruten
• Stjärnanis, ett par stycken
• 10-20 kryddnejlikor
• 1 pomeransskal
• 1 halv flaska rödvin
• 1,5 dl socker
• 0,5-1 tsk vaniljsocker
• Skållad mandel och russin

Dag 1:

Lägg ingefära, kardemumma, kanel, stjärnanis, kryddnejlikor och pomeransskal i en liten burk eller skål. Häll över spriten och sätt på lock. Låt stå i minst 24 timmar.

Dag 2 (eller 3 eller 4 eller 5):

Sila bort kryddorna och blanda kryddextraktet (spriten) med vin, socker och vaniljsocker.

Hit kan du förbereda och sen ta fram glöggen när det är dags att dricka, dock inte mycket mer än två veckor.

Häll i kastrull, stoppa i mandel och russin och värm upp tills glöggen är het, men låt den inte koka.

Servera!

Hyvää itsenäisyyspäivä!

I dag är det Finlands självständighetsdag och för en blogg som har lovat att lyfta finländsk mat finns det ingen ursäkt till att inte bidra med något.

Det är på dagen 97 år sedan som Finland, mitt andra hemland, förklarade sig självständigt från Ryssland. Hur firar man det? Genom att äta björn? Nepp, jag gör det genom att ta mig an en kaka som jag har haft vissa besvär med under uppväxten: joulutorttu.

Liknades vid hakkors

Joulutorttu betyder ordagrant julbakelse, men på svenska brukar dessa små rackare benämnas julstjärnor, vilket inte är så konstigt med tanke på hur de ser ut.

Ni minns kanske förresten den bisarra diskussionen kring just julstjärnors utseende förra vintern, när kakorna beskylldes för att se ut som hakkors.  Jag medger att vi finländare ibland är lite överkänsliga för olika typer av kritik, men här vill jag nog, precis som Birgitta Rasmusson, mena att den var fånig och obefogad. Joulutorttu är en joulutorttu och inget annat.

Jag vet inte varför jag aldrig riktigt gillade julstjärnor när jag var liten. Jag menar, smördeg och plommonsylt låter inte direkt skräckinjagande. Mamma gjorde dem varje jul och jag åt en och annan ibland, men det var något vuxet med smaken som jag inte riktigt vande mig vid. Jag höll mig till Paradis-asken i stället (vad jag saknar ”spansk nougat” förresten).

Egen smördeg – om du orkar

Nåväl, jag svalde nu rädslan från barndomen och bakade. Och jag blev inte missnöjd. Man kan lugnt säga att jag och julstjärnan har slutit fred, även om det är en kaksmula konstigt att äta upp den man precis grävt ned stridsyxan med.

Jag försökte till och med göra egen smördeg för första gången, och det gick vägen! Tack vare den franske bagarkungen Sébastien Boudet och hans recept på smördeg. Men om du ska göra det på Finlands nationaldag, i dag, så får du använda färdig och det går precis lika bra.

Så, uppställning! Nu tycker jag att vi tillsammans tittar österut (om ni bor i Sverige), sträcker på ryggen och blickar bort (gärna med något imponerat i blicken) mot den vackra, tusensjöiga stat som är både mitt grannland och hemland.

Och så klämmer vi tillsammans i med nån redig finländsk dänga, förslagsvis Maamme.

Och så bakar vi på. Julstjärnor till alla!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Joulutorttu (finska julstjärnor)

Smördeg (bra video som förklarar tydligare)

Vetedeg

• 240 g vetemjöl
• 8 g salt
• 1 tsk vinäger
• 75 g smör, rumstempererat
• 100 g kallt vatten

Smörblandning

• 250 g smör, rumstempererat
• 100 g vetemjöl

Blanda ihop degarna var för sig och tryck ut till lika stora rektanglar. Slå in respektive deg i smörpapper och lägg i kyl i 12 timmar.

Lägg degarna på varandra och kavla ut tills ganska tunt. Gör ett fyrslag, vrid på degen ett kvarts varv och gör om proceduren och gör ytterligare ett fyrslag.

Slå in och ställ i kyl två timmar.

Ta ut ur kylen och gör ytterligare ett fyrslag.

Slå in och ställ i kyl minst två timmar.

Joulutorttu

• Smördeg
• Plommonmarmelad/plommonsylt
• 1 ägg
• Florsocker (om man vill)

Sätt ugnen på 225 grader.

Kavla ut smördegen till en tjocklek på knappt 1 cm. Skär ut kvadrater, ca 8×8 cm, och gör ett diagonalt snitt in mot mitten från varje hörn, men inte hela väggen. Det ska vara som en orörd yta i mitten där fyllningen ska vara.

Vispa upp ägget och pensla lite ägg i mitten av kvadraterna. Vik sedan in varannan hörna mot mitten, så att en stjärna bildas.

Lägg julstjärnorna på en plåt med bakpapper och pensla med ägg.

Dutta en klick plommonmarmelad i mitten på varje stjärna.

Grädda i 10-15 minuter, men håll koll. Från gyllenbrunt till bränt går det snabbt.

Låt svalna och pudra sedan florsocker över kakorna.

Hyvää ruokahalua!